Söndagens debatt i Agenda var tjafsigare än vanligt. Replikskiftena slutade ofta med att partiledarna talade i mun på varandra. Men när det gick att höra vad politikerna sa gick högern ofta förlorande ur striden.
Delvis berodde det på SVT:s val av ämnen. Agendas redaktion gjorde inget fel – det går inte att hinna med alla frågor varje gång – men utgången hade blivit annorlunda om politikerna fått diskutera exempelvis integration, brottslighet och ekonomi.
Däremot var det direkt märkligt att EU inte blev ett huvudämne. Det är bara drygt två veckor kvar till att svenskarna kan börja rösta i EU-valet. Underkänt, SVT!
Det blev snabbt uppenbart att de inledande välfärdsfrågorna passade regeringen illa.
När det gäller vården har Socialdemokraterna en imponerande förmåga att ständigt lyckas göra högern till syndabock. Under den förra mandatperioden, när S satt i regeringsställning, målades moderaten Iréne Svenonius i region Stockholm ut som det stora problemet. Nu när maktförhållandena är omvända och S i stället styr i huvudstadsregionen, är vården åter ett statligt huvudansvar, tydligen.
Ebba Busch har rätt i att vårdens problem inte enbart kan reduceras till en fråga om finansiering. Men KD-ledarens eviga talepunkt om att lägga ned regionerna blir ett slag i luften när förslaget fortfarande helt saknar konkretion. Mot vänsterns krav om fler statliga miljarder står sig budskapet slätt.
I skolpolitiken har Tidöpartierna fastnat i ett märkligt mellanläge. Man börjar erkänna problemen med marknadsskolan – men lösningarna är halvfärdiga. Insynen i friskolorna ska bli bättre, men det finns inget stöd för fullständig offentlighetsprincip.
SD-ledaren borde fatta att detta är ett krig också om opinionen.
Och friskolor som missköter sig ska inte få ta ut vinst, heter det. Men varför ska ägare som sköter sina skolor dåligt alls få fortsätta att driva dem? Så länge högern inte gör upp med marknadsexperimentet fullt ut kommer man att fortsätta att förlora skoldebatten.
I klimatdebatten blev det – mot alla odds – jämnare, när Tidöpartierna ännu en gång lyckades vrida frågan till att handla om energiförsörjningen och den huvudlösa nedläggningen av fullt fungerande reaktorer under Miljöpartiets ledning. Men Magdalena Anderssons argument om att Sverige riskerar höga böter nu när regeringen ser ut att missa EU:s klimatmål för år 2030, träffar där det gör ont – i plånboken. Det var ju den som den sänkta reduktionsplikten var tänkt att skydda.
Till och med i den avslutande debatten om försvaret lyckades högern att underprestera. Delvis beror det på att Nato-medlemskapet nu är klart och att frågan om Försvarsmaktens tillväxt har lösts ut i försvarsberedningen.
Men Jimmie Åkesson fick äta upp sitt uttalande om att det finns en övre gräns för stödet till Ukraina. Visst har det övertolkats av oppositionen, men det är både oskickligt och omdömeslöst att tänka högt om att stödet inte skulle bita på Ryssland. SD-ledaren borde förstå att detta är ett krig också om opinionen.
Avslutningsvis lyckades Miljöpartiet och Vänsterpartiet på något underligt sätt plocka poäng på att Sverige har gått med i en kärnvapenallians och att vi numera samarbetar med USA. Kanske ska man se det som ett tröstpris åt de två stora förlorarna i Natoprocessen. Men där missade Tidöpartierna faktiskt öppet mål.
Nej, det här var ingen bra kväll för högern.