Temperamentsfullt om tillgänglighetsfrågor på Tensta konsthall

Tillgänglighet är en förvånansvärt undanskuffad fråga i samtidskonsten. Tensta konsthall gör nu en utställning som fortsätter deras påbörjade arbete om hur genus, hudfärg, etnicitet, ålder, kroppsfunktioner och hälsa påverkar människors tillgång till staden och samhällets grundläggande funktioner.

Tretton konstnärer och konstnärsgrupper deltar med verk som sträcker sig över en rad uttryck: från måleri och installationer till fleråriga forskningsprocesser redovisade i tidskrifter och andra publikationer.

Utställningen ser först lite torr och stel ut men öppnar snart upp sig med temperament och humor.

Det börjar i entrén med Melanie Gilligans tredelade dokudrama ”Home together”, som diskuterar den komplicerade frågan om boendeformer för äldre. I filmen intervjuas bland annat personer som försöker hitta vägar att bo kollektivt för att minska sin isolering – med stötestenen att det fungerar för den som håller sig frisk.

Genom olika röster och perspektiv gestaltar filmen en väv av förhållande, från etnisk segregering till stereotypa föreställningar om vad en senior person behöver. Inte utan en viss syrlig humor i förhållande till de värdesystem och den ekonomi som möjliggör – eller omöjliggör – ett värdigt åldrande.

Längre in i utställningen visar Jakob Jakobsens sitt ”avskedsbrev” där han säger upp sig från allt jobb, eftersom förhållandena på arbetsmarknaden gör honom sjuk. Det är roligt formulerat, och samtidigt skrämmande. När jag skriver detta strejkar vårdpersonal mot dåliga arbetsvillkor och är själv på väg till den sjukgymnast som försöker lösa upp år av stress som satt sig i min nacke. Vi måste bli friska så att vi kan fortsätta fungera inom det system som gör oss sjuka.

Strax intill fortsätter Cecilia Germain sitt lakoniska arbete med utgångspunkt i hur svarta människors hälsa påverkas av det vita majoritetssamhället. I likhet med Jakobsens installation cirklar hennes verk också kring former av vård och egenvård som går bortom de som erbjuds via 1177. En serie cyanotypier kombinerar på ett fint sätt bilder av äldre släktingar med olika medicinalväxter, som personliga referenser till ett annat kunskapssystem.

Läs mer: Cecilia Germain på Botkyrka konsthall

Det är en tät och faktaspäckad utställning som växer ju mer tid den får.

En startpunkt för hela projektet är det arbete som det brittiska arkitektkollektivet Matrix Feminist Design Co-operative, en grupp kvinnor med olika etniska bakgrunder, gjorde på 1980- och 90-talen. Här visas ett urval video, affischer och trycksaker som ger en bild av deras radikalitet och deras diskussioner om betydelsen av att städer och byggnader då i princip uteslutande var ritade av vita män.

Och i Ihra Lill Scharnings syntolkade video ”Jag vet ikke hvor jeg er” framstår samhällets funktionshinder i all sin tydliga absurditet. Med subjektiv kamera får man följa en person i rullstol som ska ta sig ned från femte våningen när hissen är ur funktion.

Det här är utställningens styrka: Hur den gestaltar att samhället bygger på en acceptans att vissa kroppar ska ha möjlighet att ta sig fram mer obehindrat än andra.

Läs mer om konst på dn.se