Inte sedd sedan 1936: Hund hittar försvunnen guldmullvad
Efter flera års intensivt sökande och trots få spår att följa har forskare lyckats hitta en sällsynt guldmullvad, som några har trott var utdöd.
Det är den här lilla filuren, De Wintons guldmullvad, som flera forskare och biologer misstänkte var utdöd, eftersom den inte hade setts till sedan 1936.
Den registrerades senast 1936: Den så kallade De Wintons guldmullvad.
Sedan dess har biologer har sökt efter det söta lilla djuret, som organisationen International Union for Conservation of Nature har registrerat som kritiskt utrotningshotat och eventuellt en utdöd art. Bland annat till följd av ökad diamantgruvdrift vid dess livsmiljöer.
Det finns totalt 21 olika arter av guldmullvadar och tio av dem är registrerade som hotade. Men nu finns det goda nyheter för dem som är svaga för guldmullvadar.
Forskare vid organisationen Endangered Wildlife Trust (EWT) har återupptäckt De Wintons guldmullvad simmande sanddynorna längs Sydafrikas västkust.
Och den har inte bara återupptäckts – det finns tecken på att den faktiskt är utbredd, om än inte vanligt förekommande. Det skriver forskarna i tidskriften Biodiversity and Conservation.
"Även om många människor har tvivlat på att De Wintons guldmullvad fortfarande levde, så hade jag gott hopp om att arten inte hade dött ut", berättar biologen Cobus Theron vid EWT i ett pressmeddelande.
Guldmullvadar är blinda, men de hör otroligt bra och är skickliga på navigering. De har fått sitt namn från den skimrande olja som de släpper ut och smörjer in sin päls med när de gräver i sanden.
Det är också det som gör dem svåra att spåra, eftersom de inte lämnar några uppenbara tunnlar när de gräver sig genom sanddynerna.
Specialtränad spårhund
Forskarna inledde därför sitt sökande 2021 och började med att intervjua människor från olika samhällen i områden där De Wintons guldmullvad kunde tänkas leva.
Som många andra mullvadsarter är De Wintons guldmullvad blind, men den har ett oöverträffat sinne för navigering och hörsel. Den använder även hörseln i sin jakt på föda.
Därefter tränade de en border collie vid namn Jessie med lukter från andra arter av guldmullvadar, eftersom forskarna inte hade några prover från De Wintons guldmullvad.
De utvecklade en speciell metod som gick ut på att Jessie skulle lägga sig nära marken när den kände doften av en av de arter som den hade tränats med.
Så när teamet hittade spår eller hålor från något som liknade en guldmullvad och Jessie inte lade sig ner på marken, kunde det vara ett tecken på att De Wintons guldmullvad kanske fanns i området.
På varje plats samlade teamet in så kallat edna, miljö-dna, som är genetiska spår av slem, hår, avföring, hud och kadaver, som de sedan analyserade genom sekvensering.
En tid senare sekvenserade ett annat forskarlag dna från ett förvarat och dött exemplar av De Wintons guldmullvad från ett museum i Sydafrika.
Genom att jämföra dna-sekvenserna drog forskarna slutsatsen att de hade hittat fyra arter av guldmullvad i områdena och att en av dem var De Wintons guldmullvad.
Därefter har de fotodokumenterat arten, som är förvillande lik andra guldmullvadsarter. Forskarna hoppas att deras dokumentation ska bidra till att bevara livsmiljöerna för att bevara arten.