69-åriga succékvinnan: ”Något man drömt om”

Pensionären Elisabeth Almheden i stor intervju om framgångssagan med A Fair Day: ”Det är så roligt att en helt vanlig människa kan lyckas”

Publicerad 2023-11-06

Elisabeth Almheden kan vinna Breeders Crown-finalen med A Fair Day.

Elisabeth Almheden, 69, har tränat häst i mindre än två år.

Om mindre än två veckor kan hennes A Fair Day vinna finalen av Breeders Crown.

Och ta hem 800 000 kronor.

– Det här är något man drömt om, säger hon.

Elisabeth Almheden har endast två hästar på sin träningslista.

Under söndagen skrällvann hennes A Fair Day ett av Breeders Crown-kvalen.

Om mindre än två veckor väntar nu en final med 800 000 kronor till vinnaren – där ”Affe”, som han kallas i stallet, kommer att iklä sig en av favoritrollerna.

Hur stor är finalplatsen för en liten amatör?

– Det finns inte ord för att beskriva detta. Är det sant? Men det är det ju. Jag tycker att han har chans från ett bra spår och med en bra kusk, berättar Elisabeth.

”Det vore lycka och glädje”

Vad skulle en seger i Breeders Crown betyda för dig?

– Oerhört mycket, inte bara för mig utan hela travet i Sverige att någon som jag vågar. Det vore en sådan lycka och glädje. Man har dock inte kunnat tänka så långt. En vinst skulle till och med toppa min dubbelseger på hemmabanan i somras.

Fyraårige A Fair Day har gjort det mesta rätt hittills i karriären, med förstaplatser i sex av hans åtta senaste starter.

I helgens semifinal körde kusken Oscar Ginman resolut och kunde överta ledningen sedan Dancer Brodde rullat över i galopp.

– Oscar körde fantastiskt! Han hade grämt sig över Derbykvalet då han satt fast. Därför hade vi innan gårdagens lopp sagt till oss själva att ”nu kör vi, även om det så blir dödens”.

Väl i spets blev det rena promenaden i parken för löftet och Almheden tycks mindre än 24 timmar senare fortfarande sväva på fluffiga moln.

– Det här är något man drömt om och är så roligt, roligt, roligt. Man är knappt närvarande när man får uppleva sådana här saker. På vägen hem såg jag om loppet gång på gång.

”Jag satt fast – släpades länge”

Med på resan finns även Elisabeths månghövdade fanclub, bestående av både familjemedlemmar och vänner från olika skeden i livet.

Lita på att de flesta kommer att vara på plats i samband med den stundande finalen på Sundbyholmstravet den 18 november.

Kalmartränaren, född 1954, närmar sig 70-strecket och gick för några år sedan i pension efter att ha arbetat som bland annat fritidspedagog och sjukvårdsbiträde.

Succén blev omedelbar och svårmatchad i svensk travhistoria för damen som aldrig arbetat som varken skötare eller travtränare innan hon för två år sedan tog ut en B-licens.

– Det var min bror Svenne som frågade om jag ville vara med på en andelshäst som heter Bowler Day. Vår familj köpte in sig på en fjärdedel och det var lite så det började.

Det nya äventyret på ålderns höst började dock inte på bästa vis...

– En blåsig dag skulle jag ut och köra A Fair Day, som då var 1,5 år. Han blev rädd för något och började slå när jag satt i sulkyn. Jag satt fast och släpades länge så att skorna åkte av, men höll mig kvar i tömmarna. Efter några hundra meter välte vagnen och då åkte jag ur.

Almheden, A Fair Day och deras stora fanclub.

”Barn och barnbarn blev rädda”

Där låg hon skadad, samtidigt som hennes häst skenade iväg i ren panik. Elisabeth hade på kuppen ådragit sig en fraktur men adrenalinet, och rädslan för att något skulle hända med A Fair Day, fick henne att förtränga smärtan.

– Jag sprang där utan skor. Benet var brutet men det kände man inte då eftersom ”Affe” sprang lös. Vi hittade dock honom några kilometer bort där han stod på ett fält. Barn och barnbarn blev dock rädda när de såg mig alldeles lerig och med trasiga kläder.

– Allt var dock mitt eget fel. Jag hade nämligen glömt sätta i tussarna i öronen på honom. De fanns kvar i min ficka. Och jag som brukade visa övriga i stallet hur man ska göra det ena och det andra... Så visst var det slarvigt av mig, haha.

Med foten gipsad tvingades Elisabeth till några månaders ofrivillig vila. Under tiden ryckte dock den övriga familjen in och hjälpte till i stallet.

– Alla var och är delaktiga och engagerade. Min dotter Malin, som jobbar på Skatteverket, är skötare minst en dag i veckan och med på tävlingar. Min bror och sönerna följer allt så mycket de kan, likaså min man som är med mockar i dag.

Hemligheten: ”Kärlek och omtanke”

Efter den olyckliga starten på tränaryrket tycks dock allt ha gått som på räls.

På 31 starter har Almhedens hästar vunnit hela 13 gånger, och hittills i år ligger hennes segerprocent på smått ofattbara 53.

Toppnamn som Daniel Redén och Timo Nurmos tycks tydligen ha en del att lära av denna 69-åring?

– (skratt) Det hoppas man och det är så roligt att en helt vanlig människa, en som brinner för hästarna och sporten, kan lyckas.

Vad är egentligen hemligheten bakom dina framgångar?

– Kärlek och omtanke. Det är två viktiga saker! Hästarna har det bra som kan gå ute på lösdrift, med fri tillgång till hö. Varje dag blir de ompysslade och mår bra.

Den envisa damen har sedan barnsben alltid brunnit för djuren och när det var dags att skriva julklappslistor fanns det bara tre klappar som päronen fick ta ställning till.

– Det stod alltid häst, hund och katt på min önskelista. Det började med en katt men jag fortsatte att tjata, så att det även blev en hund. När jag var 14 fick jag till sist slutligen en egen ponny från Öland. Där började min bana inom hästsporten.

Lillebror Maroon Day är även han en stor talang.

”Var kärlek vid första ögonkastet”

Med åren testade familjen lyckan som hästägare och det blev flertalet framgångssagor, bland annat Ida Lep som slutade tvåa bakom May Björn i 1979 års upplaga av storloppet Stochampionatet.

– May Björn vann samma år Svenskt Travderby men tyvärr hade vi inte anmält Ida dit. När jag ett antal år senare fick tre barn tog jag en 20-årig paus från hästarna.

Förutom A Fair Day finns även ett år yngre helbrodern Maroon Day i stallet. Den senare var också i farten den gångna helgen men galopperade dessvärre bort sig i sitt kvallopp.

Duon inte bara tränas av Elisabeth utan ägs även av henne, båda inköpta som unghästar för dyra pengar.

– Jag var ursprungligen ute efter ett svart sto men ”Affe” och jag gick till varandra och där är vi än i dag. Det var kärlek vid första ögonkastet. Och sedan var vi hos uppfödaren när ”Rooney” (Maroon Day) kom till världen på min sons födelsedag. Istället för kalas blev det mat i hagen.

”Pengarna är inte allt i livet”

Med framgångarna för Maharajah-sönerna har telefonen föga överraskande gått varm när vakna spekulanter känt tränaren på pulsen angående en eventuell försäljning.

Svaret har dock varit tydligt.

– Jag har då sagt samma sak till dem alla: ”Det finns ingen i hela världen som har så mycket pengar.” Då förstår de. Man säljer inte sina hästar. Det vore en katastrof. De ska ha ett bra liv. Pengarna är verkligen inte allt i livet, dem får man ändå inte ta med sig när man dör.

Succéduon står sedan en tid tillbaka hos amatören Tommy R Karlsson – tillika pappa till Oscar Ginman som inom kort kanske kan titulera sig Breeders Crown-vinnare.

Elisabeth må ha gått i pension men avslöjar att det fortfarande blir minst 40-timmarsveckor, fast då bland de fyrbenta som hon håller så kär.

– Jag är i stallet sju dagar i veckan och planerar att fortsätta med detta länge till. Man blir ju pigg av stark av hästarna, men i går blev jag faktiskt trampad på lilltån av ”Affe”. Den är rödblå nu men sånt händer, avslutar Elisabeth med ett skratt.

Följ ämnen i artikeln