Har alla förutsättningar att bli en ny julklassiker

Till att börja med så är Timothée Chalamets kombination av något oskuldsfullt pojkigt och slug graciös alv en perfekt grund att bygga den här sagan på. En dag kliver han i land från resor på de stora haven, för att starta sin chokladbutik, i vad som bäst kan liknas vid ett Paris i Charles Dickens tappning. 

Nästan genast blir Wonka lurad av en skurkaktig hotellägare (Olivia Colman, ständigt gin-smuttande och med fantastiska gula tänder) och tvingad in i slavarbete på ett tvätteri. Där blir han snabbt blir vän med alla, från en gatusmart flicka (nytillskottet Calah Lane) till en stackars revisor (Jim Carter i gulligaste ”Downton Abbey”-stil). 

Genom att alla håller ihop så lyckas Wonka fortsätta sin chokladproduktion, och dra in pengarna som ska köpa dem friheten. Om det nu inte vore för den onda kartellen, bestående av tre hala chokladmagnater, som är redo att bokstavligen gå över lik för att stoppa nykomlingen.

Här finns även en korrupt präst, spelad av Rowan Atkinson, ett kloster av munkar som blivit chocolister (allt skildrat med lekfullheten hos Wes Anderson), samt inte minst den allra första oompa-loompiern, kanske tre äpplen hög, och gestaltad av Hugh Grant ganska mycket som en bedagad yuppie som trillat av en yacht.

Att Wonka inkluderat även den typen av smått bisarra detaljer är ett smart grepp som får filmen att undvika de värsta sockerfällorna. 

Wonkas chokladskapelser är i linje med det alltså inte bara fulla av livsbejakande ljusglimtar, utan även ”de bittersöta tårarna från en rysk clown” eller helt enkelt bara en gråtmild fylla.

Men på det stora hela så är musikalen en både rak och rar berättelse, behagligt befriad från överdrivna blinkningar till sitt ursprung. Av Wonkas elakheter från ”Kalle och chokladfabriken” märks ännu ingenting, och i stället tillåts man bli omsvept av idel ljuvligheter och myllrande fantasier i en miniatyrvärld laddad med ytterligare miniatyrer, likt en magisk babushka-docka.

Wonka dansar över hustaken, gör praliner på färsk giraffmjölk, saknar sin mamma (Sally Hawkins) som en gång gav honom mirakelreceptet, och vet att ingen godsak i världen är något värd om den inte kan delas med andra.

Man kan förstås inte rädda världen med en ask choklad, men med ett storögt barnasinne och ett gott hjärta som dominerande ingredienser, så känns ”Wonka” ändå exakt som den dröm i vinröd sammet och pastell som vi behöver just nu.