Alla Malmös kyrkklockor dånar i slagen och fotbollens höga visa bär sorgband i varje bokstav, ty stadens store son har slutit sina ögon en sista gång och han vilar nu på en städsegrön gräsmatta på Limhamnsfältet innan en ängel flyttar honom till Dalhemsplanen på Kirseberg i barndomens kvarter.

Det är inte sant att Bo Larsson är död. Han bara sover en stund mellan florstunna blad i fotbollens bibel. Tre vackra hästar drar vardera en sulky på Jägersros stallbacke. De har kommit för att hedra en stamgäst vid en travtävling.

Bo är sju, tio och fjorton år när han tar emot bollen med sin välsignade högra fot. Fångarna i stadens fängelse har lagt fyra tjocka låneböcker under sina fötter så att de når upp för att titta på matcherna som spelas på Dalhemsplanen. Det är noga räknat bara ett glas i cellgluggen som skiljer de dömda männen från friheten.

När fotbollen hade en snörning i lädret över gummiblåsan så var det som om en läkare hade sytt en grov tråd i såret. Lille Bo hade pumpat kulan hos cykelhandlaren på Bulltoftavägen. Pojkarna krympte jordklotet till en liten ärta i domarens pipa och sedan kunde matchen börja.

Alla soldater borde byta sina marschkängor mot fotbollsskor av finaste läder och då tystnar kanonerna och gevären förvandlas till hörnflaggor på planen. Bo Larsson är en fredligt sinnad människa och när man söker i minnesboken hittar man honom bland de snälla individerna. Hans liv står alltid i presens.

Bo Larsson är Sveriges mest komplette fotbollsspelare genom tiderna, eftersom han började som centerback i juniorlaget och blev sedermera allsvensk skyttekung vid tre tillfällen, mittfältare och så kallad libero i landslaget där han gjorde sjuttio matcher. Han tilldelades två guldbollar.

Bo Larsson blev förvisso professionell i Stuttgart i Tyskland, men när han återvände till Malmö efter tre år utomlands köpte han ingen patriciervilla i stadens burgna kvarter. Söner och döttrar från Kirseberg sade alltid att de bodde på Backarna och de glömde aldrig var deras vagga hade stått.

Zlatan må vara Sveriges bäste fotbollsspelare genom tiderna, men han spelade för kort tid i Malmö när man väger hans insats i laget mot Bo Larssons.

Förbundskaptenen Helmut Schön sade en gång att Franz Beckenbauer och Larsson var de bästa spelarna i Tyskland.

Gud hade skapat Bo Larssons högerfot så att Astas och Nils pojke kunde slå en straff eller passning till en lagkamrat med en ypperlig precision. Han gjorde många mål med huvudet och han var snabb på korta distanser och tillräckligt teknisk för att behandla bollen med finess i trängda lägen på små ytor. Han är en av få svenska spelare från den tiden som hade klarat att ta en plats i Premier League och Bundesliga i dag.

Jag såg när Bo Larsson debuterade den 8 maj 1962 och han sköt mål mot det brasilianska laget Flamengo redan i den tjugonde sekunden på Malmö stadion. Jag var tretton år då och missade inga matcher för laget som levde i mitt hjärta. När jag var sexton blev jag värvad från Håkanstorps Bollklubb till Malmö Fotbollförening. Bo sade vänliga och uppmuntrande ord till mig.

När Bo Larsson sköt en straff i mål mot Österrike i en avgörande särspelsmatch till världsmästerskapen förlitade han sig som alltid på sin högra fots insida. Han kom att medverka i tre slutspel, nämligen 1970, 1974 och 1978.

Målet den 27 november 1973 i Gelsenkirchen hittar man nu på den första sidan i straffskyttarnas heliga instruktionsbok. Min lilla berättelse om mästaren Bo Larsson har nått fram till den sista versen som doftar nyklippt gräs på Malmö stadion.

Bo har lagt sig för att vila efter en hård träning i två timmar. Han har placerat en boll under nacken och han har ett grässtrå i ena mungipan. Det råder fred i världen och alla stadens barn sitter som fåglar på gamla telefontrådar och beskådar härligheten.

Det är fotbollens paradis på jorden. Kyrkklockorna dånar inte längre och bokstäverna har lagt av sina sorgband. Nu sjunger vi Malmös hymn på alla läktarna och Bo Larsson lyssnar och blundar mot en evig sol.

Björn Ranelid, den 21 december i nådens år 2023.

Läs mer: Björn Ranelid om tiden i MFF: ”Jag hade dåligt självförtroende hela min karriär”