Det hände mig för någon månad sedan när jag reste på semester till Irland med min äldsta dotter. På flygplatsen kom jag på att jag glömt ta med mig en adapter till eluttagen. Förra veckan reste jag till Tyskland för att besöka universitetet i Bielefeld med några kollegor – men i Tyskland behöver jag ingen adapter.

Just nu när jag skriver det här befinner jag mig på en forskningskonferens i Indien. Här behöver jag ytterligare en adapter till min mobiltelefon och min dator. Utan fungerande adapter kan jag vare sig jobba eller ha kontakt med min familj hemma i Sverige.

Vi påverkas varje dag av och interagerar med sådant som har standardiserats, utan att tänka på det. Det kan vara ISO-märkningen som visar att glaset på din nya uteplats uppfyller vissa säkerhetskrav. Eller CE-märkningen på leksaker som innebär att de uppfyller EU:s krav på säkerhet, hälsa och miljöskydd.

Men inte bara saker kan vara eller är standardiserade – utan också rutiner eller arbetssätt.

Det ses ofta som en kvalitetsstämpel. Och det underlättar också samarbete mellan organisationer och över landsgränser. Har du provat att baka utifrån ett brittiskt recept vet du hur frustrerande det är när mjöl och kryddor plötsligt ska mätas i kopp, pund eller uns.

Standarder utgår från så kallad ”best practice” – den bästa praktiken. Alltså det bäst beprövade arbetssättet. En standard är helt enkelt en överenskommen och gemensam lösning på ett vanligt och återkommande problem.

Så hur går det till när en ny standard ska utvecklas?

I vår forskning har vi studerat arbetet med att standardisera arbetssätt och rutiner som handlar om informationssäkerhet. På ett sjukhus kan det exempelvis handla om att säkerställa att information om patienter inte sprids till obehöriga.

Experter från relevanta områden och organisationer träffas och arbetar tillsammans för att ta fram de nya standarderna. ”Vi måste involvera så många som möjligt. Standarder ska vara objektiva, neutrala och väl underbyggda”, sa en medlem som deltog i arbetet med att utveckla standarder. I vårt fall deltog både små konsultföretag, kommuner, större IT-företag och myndigheter som Polismyndigheten i diskussionerna. Här var målet att komma fram till det bästa sättet att arbeta förebyggande för att information ska vara tillgänglig och säker.

Men också hitta rutiner för om en person får tag på information som hen inte ska ha.

Arbetet bygger så klart på att så många som möjligt deltar och gör sin röst hörd. Så tycks inte alltid vara fallet. En person som vi intervjuade sa ”standardiseringsarbete är alldeles för internt, och behöver öppnas upp”. Men våra studier visar att trots att många deltar i standardiseringsarbetet så är det tyvärr få som är aktiva.

Om man vill veta vad som utgör det bästa sättet att jobba med exempelvis informationssäkerhet bör så många idéer som möjligt diskuteras bland så många aktörer som möjligt. Att passivt sitta tyst betyder inte nödvändigtvis att man håller med.

Den standardiseringsorganisation som vi studerade arbetar nu hårt för få fler medlemmar att vara aktiva och vi hoppas att detta lyckas.

Att säga ifrån och göra sin röst hörd när du inte håller med gäller så klart inte bara standardiseringsarbetet. Även i vardagen är det viktigt att vara öppen för olika åsikter och diskutera och resonera. Ibland håller vi inte med – och det är helt ok.

Ett annat land eller en annan kultur fungerar som en spegel för det invanda och förgivettagna. Jag får syn på det som fungerar bra i min vardag som tennisspelande mamma och forskare vid Örebro universitet, men även det som fungerar mindre bra.

När jag möter andra på mina resor kan jag känna en tacksamhet över att samarbetet inom universitetet fungerar så bra och samtidigt få inspiration och tips på hur vi kan utveckla och göra saker bättre.

Vi kan dela erfarenheter och möta varandra, även om vi inte är överens. Människor har en möjlighet att vara flexibla. Men det gäller inte tekniken. Med eluttag och elkontakter går det inte att resonera. Jag får helt enkelt ge upp och köpa ännu en adapter.