Bin: Sju saker du bör känna till om världens viktigaste djur

Inga bin, inga mandlar, inga tomater och inget kaffe. Dessa små pollinatörer är centrala för stora delar av planetens livsmedelsproduktion.

Honungsbina i sina stora kupor med tiotusentals individer ger oss honung och vax. Det är dock de ensamlevande, vilda biarterna som är allra viktigast för oss. De har så fullt upp med att pollinera att de knappt hinner tillverka någon honung.

Läs här, så får du veta varför du aldrig ska smälla ihjäl ett bi.

Långt ifrån alla bin bor dock tillsammans, som honungsbina. Faktum är att majoriteten av de vilda europeiska biarterna lever ensamma.

Variationen i storlek och utseende vildbina emellan är också mycket stor. Bara bikroppens vikt kan variera med en faktor 400 från monkesolbiet, som inte väger mer än 0,5 milligram, till svartsnickarbiet, som är en bjässe på omkring 200 milligram.

Vissa växter pollinerar sig själva, medan andra behöver pollen från en artfrände. Eftersom växten inte själv kan göra mycket för att hitta en ”make”, behöver den en insekt som rotar runt efter det söta lockbetet nektar och det proteinrika pollenet, som utgör hanorganet.

I jakten på föda för pollinatören pollen till honorganet, pistillen, vilket innebär att en pollinering har skett.

För vissa av de viktiga växtarterna, till exempel vete, majs och ris, sköter vinden pollenspridningen. För andra, bland annat raps, tomater och kaffe, behövs bina för att växterna ska ge en god skörd.

En tredje grupp grödor är nästan helt beroende av binas pollinering. Det gäller exempelvis äpple, kiwi, blåbär, melon, gurka, mandel, bovete och vanilj.

För att garantera en god skörd på exempelvis ett rapsfält placeras honungsbikupor ofta strategiskt nära fältet, så att bina kan rycka ut när rapsen blommar.

Vildbin är dock ännu mer effektiva pollinatörer än de tama honungsbina. Honungsbin besöker gärna hundratals olika blommor, men när de flyger från växtart till växtart har de sällan rätt pollen med sig till respektive blomma.

De flesta vildbin är mer kräsna och besöker bara ett fåtal växtsläkten eller växtarter. Därför har de i regel rätt pollen med sig till pollineringen.

Andra biarter har inte möjlighet att lägga upp något förråd. För humlor är det till exempel helt avgörande att det alltid finns blommor i närheten, eftersom de dör efter bara några dagar utan tillgång till blommor.

Fullvuxna bin intar huvudsakligen nektar och kompletterar med pollen, som täcker proteinbehovet.

Bin samlar in pollen på olika sätt. Biologerna delar in dem i buksamlare, som förvarar pollenet under buken, och bensamlare, som kan ha små ”korgar” med pollen på benen.

Det mesta av binas pollen går till larverna. Pollen är den huvudsakliga beståndsdelen i ”bibröd”, en kula av pollen som hålls ihop med honung som bina rullar ner till ägget i varje cell innan den förseglas med vax.

Ensamma bins larver tvingas leva av sin matsäck ända tills de har förpuppats och utvecklats till fullvuxna individer.

Honungsbin och humlor är de minst passiva bina. För de sociala bina är individen mindre viktig, eftersom det alltid finns andra som kan ta hand om avkomman.

När det gäller vildbin är det annorlunda. De är ytterst sällan aggressiva, eftersom de som ensamma försörjare själva ansvarar för nästa generation.

Gemensamt för alla biarter är att det bara är honorna som har en gadd. Hanarna, de så kallade drönarna, kan inte stickas.

När bina är tillbaka i boet kastar de upp nektarn och lämnar över den till bin i kupans ”produktionsanläggning”. Dessa bin tillsätter enzymer till nektarn, som omvandlar sockerämnena i nektarn från sackaros till glukos och fruktos.

Inne i honungsbinas kupa viftas det med vingarna dagen i ända. Det skapar en konstant ventilation, vilket får den insamlade nektarn att avdunsta till koncentrerad honung.

I avdunstad form håller honungen i flera år. Den är även mindre utrymmeskrävande, vilket gör att det finns plats för ett stort förråd till vintern, då det finns färre blommor eller inga blommor alls.

De flesta vildbin kan bara avundsjukt se på när honungsbina lägger upp sina stora lager. Vildbin producerar endast små mängder honung och är i många fall beroende av andra födokällor för att kunna mätta sin avkomma.

Ett annat hot är sjukdomar, både naturligt förekommande sjukdomar samt kvalster och virus, som vandrar från tama honungsbin till vilda biarter, exempelvis varroakvalster, som överför dödliga virus.

Bins motståndskraft mot infektioner försämras om de utsätts för pesticider, som jordbruket använder för att optimera produktionen.

På senare år har biologer även blivit uppmärksamma på att honungsbin kan göra de viktiga vildbina undernärda och till och med få dem att svälta ihjäl.

Orsaken är att honungsbina i kupan samlar in födan på ett mycket effektivt vis. Spejare söker igenom omgivningarna för att hitta optimala platser för insamling av föda och avlägger sedan rapport hemma i kupan genom att utföra särskilda danser. Därefter kan arbetarna flyga rakt ut och hämta nektar upp till tio kilometer från kupan. Där tar specialiserade arbetare itu med den fortsatta bearbetningen av nektarn.

Ensamma vildbin har inte samma stöttande nätverk. Deras begränsade flygradie på några hundra meter innebär att de i många fall riskerar att flyga förgäves.

Därför är framför allt de kräsna, specialiserade bina pressade av honungsbinas höga effektivitet.

Hos de sociala humlorna har man observerat att individerna blir mindre när de lever nära täta koncentrationer av honungsbin. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket föda för att de ska kunna växa till full storlek.

I dag har man i många områden börjat räkna på hur många honungsbin ett naturområde kan ha utan att vildbina påverkas alltför negativt.

Bin lever dock inte enbart i villaträdgårdar. Det allra bästa för bina är mer vild natur.

Helt orört ska det emellertid inte vara. Betande djur eller några klippningar emellanåt förhindrar att en blomsteräng förvandlas till skog.

Att bevara vindskydd mellan uppodlade områden är också viktigt. Det kan bidra till att det även i framtiden finns bin som kan hjälpa oss med pollineringen.