Mimmie Björnsdotter Grönkvist
Regeringens besked att man tillsätter en utredning om att sätta samman en svensk kulturkanon kom som en tidig julklapp på torsdagen. På en presskonferens meddelade kulturminister Parisa Liljestrand, M, att arbetet ska ledas av historikern Lars Trädgårdh.
Utredningen ska verka under dubbel armlängds avstånd. Utredaren, kommittén och expertgrupperna ges stor frihet i arbetet, för att hindra partipolitisk påverkan på innehållet.
Farhågorna om en blågul nationalistisk kanon verkar alltså komma på skam. Dessutom ska folket få säga sitt, och önska verk som borde ingå.
Kulturministerns uttalade ambition att utredningen ska leda till en bredare diskussion, om kanon och verken, är lovvärd. Men på grinscharna på landets kultursidor lät det nästan som att kulturministern hade delat ut en säck med kol.
Att ta fram en kulturkanon är inte särskilt dyrt, och det kan vara särskilt viktigt för att höja läsningen i skolan.
Föga förvånande, få kulturpolitiska förslag har mött så mycket hån de senaste decennierna som tanken på att ta fram en kanon, vilket Liberalerna var först med att föreslå i 2000-talets början. Sedan partiet backade från förslaget plockades det upp av Kristdemokraterna, med Ebba Busch som fick löpa gatlopp för att hon inte visste vem som skrivit Gösta Berlings Saga.
En kunskapslucka som kan tyckas styrka, snarare än försvaga hennes poäng.
När en kanon dök upp bland punkterna i Tidöavtalet var Svenska Akademien, en av landets tyngsta expertgrupper inom litteratur och språk, snabba att meddela att de inte tänkte bidra till att ta fram den. Kanon var nämligen, lät man hälsa ”ett begrepp inpyrt med makt och maktutövning.”
Ungefär så låter det. I DN menar Björn Wiman att man inte både kan peka finger (mot kulturlivet) och hötta med pekfingret (mot folket). Regeringen ägnar sig först åt kulturslakt, sen åt att uppfostra folket. Maktutövning, var det ja.
GP:s Johan Hilton går steget längre och ifrågasätter vad vi ens ska med en kanon till överhuvudtaget. Särskilt när kulturlivet fått för lite pengar, och går på knäna.
I SvD anas en något mer positiv inställning från Anders Q Björkman, som faktiskt ger flera bra svar på Hiltons fråga. Främst att det kan göra att fler får möta riktigt bra konst.
Men då var det ju det där med det blödande kulturlivet. För även Björkman menar att en kanon är helt fel prioritering – först och främst behöver kulturlivet bättre ramar. Läs: främst mer pengar.
Som om regeringen, på grund av det ekonomiska läget, inte lagt fram en väldigt snål budget. Få budgetposter fick tillskott, och kulturen behandlades inte annorlunda än andra politikområden. Argumenten för att den skulle göra det är dessutom svaga.
Att ta fram en kulturkanon, däremot, är inte särskilt dyrt. Och det kan vara särskilt viktigt för att höja läsningen i skolan. Skolelever tvingas spendera tio år i grundskolan – en väldigt okontroversiell maktutövning – och borde där ha rätt att möta exempel på den bästa kultur Sverige har att erbjuda.
På presskonferensen sa Liberalernas Robert Hannah att han inte fick den möjligheten, och hoppades att förslaget skulle bidra till att andra barn får det.
Det är en förhoppning som de flesta borde kunna dela, i bästa fall leder det till fler hårda klappar under granen.