Sophie Hansson, 25 år, Helsingborg.

”När jag var liten drömde jag om OS. Inte några rekord egentligen, utan medaljer. Men senare under karriären när jag kom med i landslaget och nosade på de bästa tiderna blev det annorlunda.

Jag kommer ihåg första gången jag tog rekordet på 50 meter bröstsim i kortbana, det jag slog häromveckan. Det var på EM och blev lite komiskt för det var första tävlingen Jennie Johansson, som hade rekordet tidigare, inte var med. Hon satt i publiken. Jag kommer tydligt ihåg att det var speciellt att slå det.

Men ju högre upp man kommer desto svårare är det att förbättra sina tider. Den här gången var jag mest förvånad för jag är inte formtoppad, men satte detaljerna som start, vändning och målgång. Det är hundradelar hit och dit som avgör och som man försöker putsa.

Efter att jag slagit ett rekord kan jag tänka att nu är jag snabbast i Sverige, men jag tänker inte så ofta att man är snabbast genom tiderna. Det är en himla häftig känsla att säga att man är den bästa bröstsimmaren som funnits i Sverige. Fast inget jag stannar upp och reflekterar över för vi jagar nästa grej hela tiden.

Jag brukar inte fira rekord på något särskilt sätt. Det är inte så att man får något. Det är nog lite typiskt simning. Vi har varken några stora pengar eller priser. Såklart hade man uppskattat om simningen fick lite mer uppmärksamhet.”

Löparna och poddarna Fredrik Stoltz, 42 och Simon Wikstrand, 37, i Helsingborg.

”Vi har drivit eget tidigare och redan gjort den här startup-resan en gång. Då var vi yngre, naivare, visste inte mycket. Den här gången har vi undvikit alla misstag.

Det är många av de tjänster som ligger ute som inte riktigt funkar. Vi såg ett hål i health tech-branschen när det gäller löpning och vår tjänst är en hybrid av de som finns ute. När idén kläcktes i somras var det– som två entreprenörssjälar – svårt att backa från den. Så det har gått fort.

Vi vet att vi kommer att blöda pengar första halvåret. Men vi är inte oroliga över det. Vi vet att det är ett uthållighetsspel. Och i värsta fall, om det går åt helvete, så kommer våra familjer att sätta sig, dricka ett glas vin, käka något gott och gråta.

Skulle det skita sig är vi villiga att jobba med precis vad som helst. Stänger du inte en dörr är det svårt att se öppningar på andra ställen. Du måste ha en tro på dig själv och att du klarar det.

Livet lever man bara en gång och tid får man aldrig tillbaka. Så vi har valt att satsa på något som vi älskar att göra! Och ska man titta historiskt så har några av världens mest framgångsrika företag startat i lågkonjunktur.

Siktar du mot stjärnorna når du kanske månen, siktar du mot Bjuv når du nog kanske bara dit. Testa i liten skala och lär dig!

Launch and learn. Våga att vara ”good enough” och lansera din grej och lär dig! Risken är att du alltid vill nå perfektion och i och med det faktiskt aldrig lanserar. Bara kör!”

Kyrkoherde Fredrik Höggren, Svenska kyrkan Ängelholm.

”Det finns vissa magiska siffror. Siffran tre är en och siffran tolv är en annan. När det gäller siffran tre så har vi treenigheten och de tre vise männen.

Treenigheten är ett sätt att förstå Gud som är unikt för kristendomen. Du har inte en sådan tanke varken inom islam eller judendomen. Den går att hänföra till Bibeln, men den är inte uttalad i Bibeln. Orden fadern, sonen och den helige ande finns men ordet treenighet har kommit senare.

I mötet med muslimer eller judar säger de ibland att de inte får ihop det: ‘Ni säger att ni tror på en Gud men samtidigt är det tre… Förklara’.

Då använder jag en bild som jag en gång fick. Tänk dig treenigheten ungefär som när det var en sådan där solig dag i Ängelholm. Titta på solen. Då kan du se den hänga på himlen, du kan känna dess värme mot kinden och du kan se att den lyser upp allt omkring dig, för världen blir synlig och begriplig. Det är en sol, men den visar sig för dig på tre olika sätt.

Gud är ett stort och underbart mysterium. Vi kan söka och finna Gud överallt. Julen med sitt särskilda mysterium, där tar Gud plats och vill vara som oss för vår skull så att vi ska begripa lite bättre. Treenigheten är central i den kristna dogmen.

Förutom siffran tre är siffran tolv också en stor siffra. Siffran tolv handlar om Israels tolv stammar och de tolv lärljungarna.”

Peter Larsen, 25 år, Klippan.

”Jag har bott i Klippan nästan hela mitt liv och är ledare på 4-fun. De flesta som kommer hit går i särskola eller har någon form av diagnos.

4-fun startades när jag var 17 år. Då var det mycket att komma dit och ha kul. Sedan har man fått mer och mer småsaker att göra varje gång.

Det har format mig till den jag är idag. Förr var jag mycket tillbakadragen, höll mig för mig själv. Nu är jag mer öppen och kan prata om allt möjligt. Innan dess satt jag mest hemma och spelade, ensam. Nu är jag mer ute bland folk.

Jag är med på tisdagar när vi har fritidsgård och på alla andra aktiviteter också. Söndagar och tisdagar är fasta dagar, sedan har vi vissa andra dagar och speciella tillfällen då vi till exempel har disco. Jag hjälper till att flytta fram saker och att ha koll så att alla sköter sig.

Jag har ansvar för e-sporten. Jag lägger upp det så att folk får komma dit och spela lite vad de vill. För tillfället är det mycket Fortnite. Behöver de kommer jag och hjälper till och ger lite teknisk support. Det brukar komma en del folk, till och från, lite beroende på väder. Mest killar, men vi försöker få med tjejer också. Jag försöker få de yngre att förstå att det inte bara är att sitta och spela, det är viktigt med träning och kost också.

Det finns en del som jag kan se mig själv i. Ser att de håller sig tillbaka. Då kan man finnas med och stötta upp, visa att det inte är så farligt som man tror. ”

Catti Holmberg, 38 år, Landskrona/Löddeköpinge.

”Jag älskar att ha fem hundar. Min man Peter håller väl inte riktigt med, han tycker det är några för många och sade egentligen nej och stopp när jag skaffade vår lilla prinsessa, Faye. Hon är en amerikansk hairless terrier. Men jag köpte henne ändå. Jag har alltid sagt att jag vill ha en liten och en stor hund. Peter var sur en vecka efter att jag kom hem med henne, men sedan gav han upp. Och nu är det till honom Faye tyr sig mest, de tycker väldigt mycket om varandra.

Det inte meningen att vi skulle ha så här många hundar. Men vi har ett dubbelt generationsskifte, kan man säga. Peter är polis och en av hundarna, Jaxx, är malinois och polishund. Eftersom Jaxx börjar bli gammal har Peter skaffat schäfern, Colt, som fortfarande är en valp men ska bli en polishund.

Och jag tävlar med tikarna. De är också malinois, men Ginza är 12 år och mamma till Nilya, 3,5 år. Generationsskifte där också alltså.

Jag tävlar i bruksspår, lydnad och rallylydnad. Faye ställer jag ut. Hon är faktiskt den som styr de andra, trots att hon är så liten. Men så är hon också en terrier.

Jag tränar tikarna fyra dagar i veckan på Landskrona brukshundklubb. Peter tränar de två hanhundarna på jobbet. Sedan vardagstränar vi dem i stort sett alltid. Hemma hos oss märks knappt att här är fem hundar. De är så lydiga och lugna.

Det är bara när vi ska på semester som det kan bli problem. Vi måste vara ute i god tid för att få plats på hundpensionat. Och dyrt blir det. Men det är också stora fördelar med att ha flera hundar. De leker med varandra och uppfostrar varandra. Tryggt är det också. Inbrott behöver vi aldrig oroa oss för.”

Löparna och kallbadarna Therese Billing, 41, Aira Heissler, 49, Ann Sällström, 48, Karolina Tigerberg, 43, Agneta Wohlfarht, 44, samt hunden Elmo, i Helsingborg.

”Det var Agneta och hunden Elmo som startade den här traditionen – eller vardagsrutinen – för ett och ett halvt år sedan, under tidig vår 2022. Därefter hängde en efter en på. Nu är vi ett gäng om fem kvinnor – med Elmo är vi sex i gruppen – som löper och kallbadar tre vardagar i veckan. Vi bor i samma kvarter på Olympia och där möts vi innan vi springer ned för Landborgen i samlad trupp. Prick klockan 06 står vi på betongbryggan på Fria bad.

Då är vi tillräckligt varma för att, med badmössor och badskor, kliva ner i det engradiga-vattnet. Vi stannar till en stund i vattnet, låter endorfinerna strömma till, innan vi kliver upp och klär på oss i rask takt. Efter badet kan det sticka lite i kroppen – men framför allt känner man sig väldigt pigg efteråt. Redo att möta dagen.

Totalt blir det 6,5 kilometers löpning: drygt tre kilometer i nedförsbacke och tre kilometer uppför.

Vad får vi ut av det här då? Vi blir glada av gemenskapen, av träningen och badet, och det är fint att följa årstidernas skiftningar på nära håll. Det är en vardagsrutin som gör att vi bättre överlever vintern och året tillsammans – det är faktiskt helt fantastiskt!

Det händer aldrig att vi vaknar på morgonen och tvekar inför att ge oss ut. Det är ändå ingen idé. Har vi kvällen före meddelat att vi ska komma så dyker man upp. Vi är nog alla rätt plikttrogna. Sedan vi började springa tillsammans på morgnarna har vi utvecklat en annan viktig tradition: när någon i gänget fyller år så skålar vi alltid i skumpa på bryggan”.

Estrid är 16 år, hon vill helst inte vara med på bild. Embla är 13 år, Thorun och Sigun är tvillingar, de är 10 år. Sen kom Egon, han är 8 år. Edda är 6 år och minst är Idun som är 3 år.

Karolina Persson i Höganäs:

”Jag och min sambo, Erik, hade aldrig tänkt att det skulle bli sju... Det ser man om man kollar på tatueringen på min arm. Jag började stort med Estrids namn.

Det är klart, det blir trångt när alla ska sitta i knäet samtidigt – men det är härligt med alla gosungarna.

Julfirande med sju barn kräver lite planering. I år ska vi åka till min lillasyster. Vi har en bil som rymmer hela familjen, och ett väldigt stort bagage så att alla julklappar får plats. Det är ganska lyxigt.

Vi brukar inte behöva ha så anpassade måltider. Och alla äter köttbullar så julbordet är inga problem. Men det går åt en del. När det gäller platser vid bordet är det däremot noga utstuderat så att rätt personer sitter bredvid varandra. Det är sällan vi har fri sittning.

När man ska köpa julklappar till sju stycken går det inte att springa i affären den 23:e. Jag har en lista där jag skriver upp vad barnen önskar sig under hela året. Den är bra att ha när det är jul och födelsedagar.

Barnen är väldigt påhittiga så det är inte svårt att sysselsätta dem på jullovet. De har alltid varandra. En del kanske tror att det är jobbigt med sju barn, men det är ju inte jobbigare än man gör det. Ju fler, desto roligare.”

”Åttan kan man kalla för en stegfrekvens. Det är ett steg som man kan göra medan dansekipaget står stilla, men man kan också röra sig i rummet samtidigt. Ofta används steget för att stanna upp på dansgolvet. Man får tillfälle att lägga till utsmyckningar och extra danssteg. Åttan är ett väldigt skönt steg – för det är sånt flyt i det. Och det är lite vilsamt om man stannar till i dansen.”

Jag har läst någonstans att det är ett av de äldsta stegen och att det förr användes när kvinnorna hade stora kjolar och det var svårt att se vad man gjorde. Då kunde man se att det blev vackra åttor på det jordiga golvet. Det blev ett sätt att visa hur duktig man var.

Jag minns när jag stötte på tango första gången i Göteborg. Jag följde med en vän till Oceanen och satt och tittade på när de andra dansade. Då kom det en äldre herre och bjöd upp, och jag tänkte vad sjutton, klart att jag ska prova! Han måste ha varit duktig, för det kändes verkligen som om jag dansade tango med honom, det var ingen tvekan om var man skulle sätta fötterna. Sen bara flyter man fram.

Tangon som dansform är ett samtal mellan två människor. Man kan säga att man går på promenad ihop. Och när den är som bäst är det som att man är en person på fyra ben. Man går verkligen tillsammans, får en sån otrolig kontakt och avskärmar sig från allt runtomkring.

Om man jämför med salsan där man snurrar mycket och kanske showar mer utåt så är tangon, för mig, mycket mer att man går in i en bubbla med den man dansar med. Man har ett oavbrutet samtal. Det handlar om att lyssna och visa uppmärksamhet och omtanke mot den man dansar med.”

Josephine Persson, Laröd

”Jag har gått i engelsk skola hela mitt liv.

Just nu är det mycket plugg, nästa vecka har vi två prov varje dag. En ny grej skolan testar på oss som tydligen ska underlätta för resten av året. Det är ett stort step upp från åttan, att hinna med allt och samtidigt göra stora val som man inte tänkt på tidigare.

Gymnasievalet är väldigt svårt. Jag vet inte riktigt vad jag vill göra när jag blir större. En dröm är att bli veterinär. Det är svårt att nå dit, jag måste vara behörig i alla ämnen, gå natur på gymnasiet och ha bra betyg i allt. Jag har fastnat för Procivitas i Helsingborg. Det skulle vara så roligt att komma in där.

På söndag har vi luciashow i stallet. Där slappnar jag av, träffar kompisar, får frisk luft och tar hand om hästarna. Jag är väldigt mån om att planera så att jag orkar med allt med skolan, stallet, gymma, sova och så.

Många i min ålder sover dåligt. Vi har mycket att göra, man måste verkligen ha disciplin för att satsa högt i skolan. Men man får inte bli utbränd eller för trött. Ibland har det blivit för mycket för mig, då blir jag stressad, omotiverad och känner ”ah, palla”.

TikTok och Instagram är ju gratis dopamin, där är det lätt att fastna. Alla jämför sig med varandra och jag tror det bidrar till vilka krav man har på sig själv.

Jag önskar att jag kunde dra ner på stressen, att lära mig acceptera att allt inte behöver vara perfekt. Att prata om det hjälper alltid, det får folk att tänka till. Jag önskar att vi kunde prata mer, och att lärarna kommunicerade mer med varandra.”

Kenneth Lodnert, 68 år, Påarp:

”Min pappa var jaktpilot och det är från honom jag ärvt mitt stora flygintresse. Han var pilot under 1950-talet och flög ofta det svenska stridsplanet J21. På den tiden gick det åt ganska många piloter, därför slutade han flyga dagen då jag föddes.

Jag har alltid haft ett stort intresse för motorer, det ligger mig varmt om hjärtat. Att jag idag är ordförande i F10 kamratförening har mycket att göra med min pappas flygintresse.

Hela mitt yrkesliv har kretsat kring motorer och framför allt motorcyklar. Mitt arbete som tekniker har tagit mig till en massa tävlingar runt om i Europa. Jag har aldrig haft tråkigt på jobbet, skulle jag dö imorgon så skulle jag vara nöjd.

Hade pappa sett mig nu hoppas jag att han varit stolt, jag tror att han ser mig någonstans där ifrån ovan. Mitt engagemang för kamratföreningen har funnits under många år. Jag blev väldigt stolt när jag fick frågan om att bli ordförande, det är ett hedersuppdrag.

Idag är vi 2 150 medlemmar över hela landet, vi är Sveriges största kamratförening. Många känner gemenskap med F10 och har koppling hit. Men det är jättetufft ekonomiskt, om vi inte fått stöd av kommunen så hade vi fått stänga snart.

I år går vi back 800 000 kronor och jag har legat sömnlös många nätter. Men nu har vi äntligen ett beslut, kommunen tar över driften av museet i januari. Kamratföreningen kommer att leva kvar som vanligt med alla våra volontärer. Vi försvinner inte, tvärtom, vi driver museet vidare”.

Erik Thomé, 43 år, Landskrona:

”Elva är det femte primtalet. Och grejen med primtal är att de är heltalens atomer. Man kan säga att det är primtalen som bygger upp allting, de bygger upp de andra talen.

Definitionen är ett heltal som bara är delbart med 1 och sig självt. Till exempel; 2, 3, 5, 7, 11 och så vidare. Eftersom det blir allt glesare mellan primtalen ju högre upp man kommer så kan man fråga sig om de någon gång tar slut? Det gör de inte. Den grekiske matematikern Euklides visade redan på 300-talet före Kristus att antalet primtal är oändligt.

Tjusningen med matematiken är att den hjälper oss förstå hur världen är uppbyggd. För om man studerar universum på djupet, så är det oerhört matematiskt. Matematiken hjälper oss att förstå naturlagarna, grunden för hela universum. Jag har skrivit en bok om hur man kan använda gymnasiematematiken för att förstå världen, den heter ”Världens matematiska grund” och jag använder den i en specialiseringskurs för eleverna.

Tjusningen är även kopplingen till filosofin. Matematiken tar fram teoretiska sanningar som alltid håller, till skillnad från empiriska sanningar som kan förändras. Det finns en väldig tillfredsställelse i att förstå en matematisk lösning. Det går inte att motbevisa, det innehåller allt, det är vackert.

Jag tycker om att vara lärare för man får en annan helhetsbild av ämnet jämfört med om man forskar. Planen från början var inte att bli lärare. Jag intresserade mig för ämnena, men sedan insåg jag att läraryrket är praktiskt när man har familj och jag tycker det är väldigt roligt också.”

Jenny Holm Karlsson, Helsingborg:

”Jag är ju väldigt blödig av mig. Oavsett om det är HIF:s hymn ‘På gator röda och blå’ eller Rögles ‘För vårt RBK’ står jag där på läktaren med gåshud och tårar i ögonen. Det byggs upp en stämning i mig som är svår att förklara.

Där och då känner jag mig nästan som en i laget, som den där tolfte spelaren. Känslan förstärks ännu mer på bortaplan; man är i underläge antalsmässigt, men vill ta lika stor plats. Det blir ett annat jävlar anamma. 

Det känns lite som att om jag sjunger lite högre och klappar lite mer – då kommer pucken eller bollen att gå fram, då kommer mitt lag att vinna.  

Allt blev extra tydligt under pandemin. Det var som att titta på träningsmatcher… som vi väl alla kan enas om inte är så kul. Publik gör skillnad. Jag brukar jämföra det med religion, hur vi samlas kring en enda sak och ett enda mål.  

Som Rögle- och HIF-supporter har 2023 knappast varit nån spikrak gräddfil. Det har varit jobbigt, men känslan eller kärleken har inte påverkats. Man hänger i, jag blir själv nästan ännu mer envis i motgång. Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst, typ.

Det här liknar ju ingen annan relation i livet. Hade det handlat om kärlek och en annan människa hade jag aldrig accepterat att bli sviken så, då hade jag lämnat för längesedan. Men det här är som en magisk kraft som får en att stanna kvar.

Jag älskar när trycket blir djävulskt. När det känns som att vi tillsammans har nått den ljud- och röstmässiga toppen – och ändå lyckas lyfta ribban lite till. Som under Rögles CHL-final mot Tappara, det är nog det coolaste jag någonsin upplevt. Det fanns ingen gräns för hur hög volymen kunde bli.

Jag älskar när det händer. Man står där och känner nästan hur man växer som människa – och man växer tillsammans med sitt lag.”

Maria Niccolina Lucia Häggblad, 22, i Helsingborg.

”När jag föddes på Luciadagen tyckte mina föräldrar att Lucia var ett väldigt vackert namn. De funderade på om jag skulle heta det som förnamn eller mellannamn och det blev mellannamn. Jag tycker också att Lucia är fint och jag tror faktiskt inte att jag har träffat någon annan med det namnet. Båda mina mellannamn, Maria och Lucia, har ju faktiskt med julen att göra.

I skolan visste klasskamraterna att jag heter Lucia så det var så de kom ihåg när jag fyllde år. För mig är det som för andra som också fyller år nära julen, det blir mycket julfirande istället, att man går på julmarknad på sin födelsedag. När jag var barn hände det ibland att jag kunde få ett paket av någon som var både julklapp och födelsedagspresent. Men mina föräldrar har alltid varit noga med att skilja på presenterna.

I skolan fick jag vara Lucia väldigt många år eftersom jag har namnet, jag tror det var sex gånger. Men jag gillar ju mer att vara tomte, så någon gång sa jag ifrån att i år ville jag inte vara Lucia.

I år har vi pratat i familjen om att fira min födelsedag med att gå på julmarknad igen och födelsedagspresenten blir att jag får köpa något där som jag vill ha.”

Madalina-Andreea Ionescu, 29 år, Åstorp:

”Jag startade min blomsterbutik ”Flowerful by Madi” i Åstorp tidigare i år. Min plan var inte att bli florist. Jag började läsa till undersköterska och där träffade jag en tjej som jobbade som florist. Efter två dagar på undersköteskeutbildningen bestämde jag mig för att bli florist. Och nu har jag min egen butik där jag skapar mina egna kreationer.

Ett vackert dukat bord till jul behöver inte vara avancerat. Köp lösa snittblommor och dekorationer eller plocka eget material. Låt barnen vara med och gör det du känner för.

Mossa, kottar, hyacinter, gran- och tallkvistar kan du göra mycket med. Torkade apelsiner blir vackert på bordet och grön mossa format som ett paket med rött snöre runt är enkelt och så fint. Hyacinter är tacksamma och har allt de behöver i sin lök. Bygg dem på höjden eller sätt ihop dem med grillpinnar och fyll på med mossa.

En gammal glasburk kan kläs med grankvistar och få ett vackert snöre. Gamla terrakottakrukor som fylls med mossa, eykalyptuskvistar och ett ljus är också vackert. En enkel sak är att ta en julgranskula, ta bort hänganordningen och stick i en grankvist. Lägg något under så den står stadigt.

Med enkla saker är det lätt att göra det extra vackert och fint för sina gäster.”

Jonas Ivarsson, 63 år, Lerberget:

”Jag började på Höganäs Keramik 1987 som vikarie. Då var jag 27 år och hade varit på Höganäsbolaget ett par år innan.

Innan jag började blev det keramikskola på Rönnowska och folkhögskolan i Munka Ljungby där jag studerade keramik och skulptur. Egentligen skulle jag ha sökt till högskolan för design och konst, men då fick jag erbjudandet från Höganäs Keramik. Helge Johansson som var modellör ville att jag skulle ta över.

Som modellör är man bron mellan produktutveckling och produktion. Jag fick ritningar från formgivaren och gjorde sen moderformen och anpassade den så att man kunde mångfaldiga produktion.

Jag har varit med om att träffa en hel del designers. Signe Persson-Melin var en av dem. Hon var bra att jobba med. Man kunde prata med Signe om grejer som var svåra att göra. Då sa hon ”gör så att det fungerar”. Hon var kompromissvillig och väldigt lätt att jobba med. En del formgivare är väldigt kräsna och säger att inget duger.

Jag har också jobbat med Ingegerd Råman och Erika Lagerbielke. Det var så roligt att se dessa människor i verkligheten.

På Höganäs Keramik hade vi god sammanhållning. Fabriken var en bra arbetsplats. Egentligen skulle jag bara lära mig jobbet på vikariatet, men man har ju trätofflor på sig så jag slog rot.

Jag blev där i 25 år och trivdes så bra. Hade fabriken funnits kvar så hade jag arbetat där än idag. Det fanns ingen anledning att sluta.

Både min farfar, farbror och far jobbade där. Min far jobbade där i 47 år och var 13 när han började. Även min mor jobbade där fram till 1967 så jag var tredje generation på Höganäs Keramik. Så var det för många.

Idag jobbar jag på Höganäsbolaget igen. Jag har en liten keramikverkstad därhemma. När jag går i pension hoppas jag komma igång igen. Nu gör jag mest saker om någon människa har önskemål.”

Ahmad Al Said, 27, Helsingborg:

”Jag och mina två yngre bröder, Mohammad och Khalil, var alla med i Syriens juniorlandslag i simning. I normala fall tog det 30 minuter att åka från vårt hem till simhallen i Damaskus. Men efter att kriget hade brutit ut 2011 tog det två, tre timmar. Det var en massa militära patruller längs vägen. Till slut blev det för farligt, jag kunde bli kidnappad.

Via Libanon kom vi till Sverige i juni 2014. Jag sökte på ‘simhall’ på nätet och kom i kontakt med Helsingborgs simsällskap.

Efter flykten hade jag och mina bröder varken simglasögon eller riktiga badbyxor, bara vanliga shorts. Vi hade inte kunnat simma på tre år och förstod att vi var långt ifrån elitgruppen. Men vi tränade hårt, körde extra pass i gym, och klättrade. Efter 16 månader i Sverige simmade jag på SM första gången. Det var mitt stora mål, för jag ville visa en bra bild av mig och integration. Som bäst i JSM blev jag nia på 50 meter bröstsim.

Jag beslöt att lägga mina badbyxor på hyllan för att maxa sista terminen på tandvårdshögskolan. Examen var i juni i år. Jag kommer aldrig att glömma det. Mamma grät. Pappa också. Det är inte varje dag man ser tårar på honom.”

Carolin Knutsson, Taxi Ängelholm:

”Under de 15 år som jag jobbat här har det aldrig varit på tal att 17 17 0 ska ändras eller bytas mot ett mobilnummer. 17 17 0 har ju funnits sedan 1970-talet och är alldeles för anrikt för att frågan ens ska ställas.

Mest ringer det under någon av de stora eventdagarna i Båstad, under Summer on eller tennisveckorna. Även under julhelgen har vi en hel del att göra, om än inte som förr under Bahnhof bars och 57:ans glansdagar.

Chaufförerna tycker att julafton är en trivsam dag att jobba. Alla är trevliga och önskar god jul. Annorlunda är det med nyårsnatten då alla bara vill hem och en och annan inmundigat lite för mycket alkoholhaltig dryck.

I jultider har taxi en viktig roll. Vårt jobb handlar inte bara om att köra folk som tagit några snapsar till sillen. Det handlar inte minst om trygghet. Som att skjutsa hem mormor och den typen av transporter.

Lyhördhet och servicekänsla är två av en taxichaufförs viktigaste egenskaper. Det gäller inte att bara köra från en adress till en annan utan även att hjälpa till med rullatorn, med julklappen, att öppna dörren och att vara lyhörd och samtala med kunden om kunden vill prata och att vara tyst om kunden vill vara i fred.

När det är en vit jul och lurigt väglag väljer fler att åka taxi. Många upplever en trygghet i en rutinerad chaufför – och alla vill ju komma i tid till Kalle Anka.”

Louise Friberg, 43 år från Helsingborg och klubbchef och vd på Vasatorps GK:

”Det var tajt, men ändå inte. Om jag minns rätt låg jag på 20-25 plats så jag gick ut 1,5 timme innan ledarna. Det häftiga var att jag såg mig klättra upp för leaderboarden så jag var inte där och skvalpade förrän på slutet. Jag jagade verkligen den dagen. Det anslöt fler och fler till min grupp för jag tror de insåg att jag hade något ganska bra på g.

Om jag inte minns helt fel var det en par femma där sista slaget gick lite till vänster över något sorts vattenhinder, eller ravin, som var till en rätt så lutande green. Jag kommer ihåg att jag var sjukt nervös när jag satte sista putten på ungefär 1,5 meter. Jag tror jag slutade -7 den dan så min pangrunda i kombination med att ledarna hade en lite mindre bra dag på jobbet gjorde att jag tog hem det till slut.

Ett artonde hål, om man pratar tävlingsgolf, ska vara publikvänligt. Det är geografiskt alltid jättetrevligt när det leder tillbaka in mot klubbhuset. Du ska inte ställa dig på artonde och tro att det är färdigt. Det kan inte vara ett rakt upp-och-ner-hål om man säger så utan gärna något hinder så man får tänka till och gärna risk-reward. Det är aldrig fel.

Artonde hålet täcker alla alla känslor i en professionell golfares karriär. Utifrån mitt perspektiv kan det vara himmel eller helvete rent ut sagt.

Det kan betyda att du precis har klarat en cut för att få spela på helgen. Jag har också ett starkt minne av när jag hade bestämt mig för att sluta spela, det var artonde hålet, min sista LPGA-tävling, stopp liksom, här tar det slut. Det kan vara sista rundan på din första proffstävling, en summering.

Jag kommer ihåg en annan artonde, på min första LPGA-tävling. Då skulle jag göra en eagle för att ha en chans att klara cutten. På utslaget slog jag nog den duffaste duff någonsin. Min caddie bara tittade på mig och sa, ‘du, jag får stega från tee’. En trätrea och så upp, och så gjorde jag birdie. Det var ju en jäkligt skön känsla att göra birdie och ta revansch för duffarnas duff. Men samtidigt hade jag missat cutten. Så det kan vara himmel och helvete på samma gång också.”

Axel Isberg, 19 år, Kvidinge:

”Jag började träna när jag var 13 år gammal, men det var på vanligt gym bara. Det var inte styrkelyftsrelaterat, men jag tränade ganska mycket bänkpress, knäböj och marklyft.

Sen när pandemin hade lugnat ner sig, anmälde jag mig till en tävling som gick den 18 september 2021. På den matchade jag ungdomsvärldsrekordet i min viktklass i marklyft. Det var ganska kul.

Direkt efter den tävlingen blev jag antagen till EM som gick lite senare i Västerås. Sen fortsatte jag bara tävla och sedan dess har jag varit på EM varje år.

Jag är en av de starkaste i världen i ungdomskategorin. Den är ganska liten. Världsrekordet i marklyft är ett strongman-rekord på 500 kilo. Det är jag långt ifrån, men det är en annan sport.

Innan jag började tävla tränade jag bara på Nordic Wellness. Jag gick gymnasiet på Åbyskolan i Klippan. Där fanns ett gym som var styrkelyftsfokuserat precis under skolan nästan, vid badhuset. Sen tränade jag på atletklubben i Helsingborg, de jag tävlade för.

I början hade jag ingen som hjälpte mig. Nu har jag en coach som jag skaffade efter EM 2021 och det hjälper en del. Han hjälper mig att lägga upp träningen och med teknik.

Jag tycker att det är kul att träna och det är kul att tävla. Det är en rolig sport att hålla på med. Det är en jättefin gemenskap. Alla är trevliga och hjälper varandra.

Nu bor jag i Karlstad och pluggar till civilingenjör i datateknik.

Jag ska fortsätta träna och tävla och se hur länge jag tycker det är kul. Jag har inget direkt mål förutom att bli så bra som möjligt, och vinna.”

Arne Strömberg, 64, ombord på Hamlet mot Helsingör:

”Jag har velat bli busschaufför sedan jag var en liten tolle. Nu är mitt 37:e år i yrket påbörjat. Tidigare hade jag även en julslips på mig när jag körde stadsbuss, men det får jag inte lov att ha längre. Men tomteluva går bra. I dag har en resenär tyckt att: ‘Vad snygg du är!’

Nästa pass börjar i eftermiddag, så jag tänkte att jag tar två rundor med båten för att slå ihjäl tiden. Alltid Hamlet, för den gillar jag bäst. Det är kul att sitta och titta på folk, här finns alla möjliga typer, och så snackar jag med tjejerna som jobbar i caféet.

Hundratals turor, det räcker inte. Jag åker var 14:e dag ungefär. Är jag ledig kan det bli fyra rundor. Då brukar det bli tre små smörrebröd i baren. Dansk fläskesteg på det ena, ett med lite sill eller räkor och så ett med leverpastej. Jag tar ett glas vitt till. Det händer, inte så ofta, att jag går i land i Helsingör och in på någon krog.

Ombord på sundsbussen Pernille var jag med om en krock midsunds. En annan båt körde in i oss. Det var en rejäl smäll. Någon ruta gick. Men vi kunde segla i land i alla fall”.

Suleyman Korkmaz, Landskrona:
”Jag flyttade från Turkiet 1999. Då bodde min sambo Kafiye [Dogan] i Sverige, där hon är uppvuxen. Vi kände varandra innan vi blev ett par, hennes och mina föräldrar var goda vänner i Turkiet.

Först flyttade jag till Danmark. Hela tiden har jag varit i pizzabranschen. Jag började där för att det var en bransch jag gillade, och var lätt att komma in i när jag inte kunde språket. Först var jag anställd på pizzerior, sedan blev jag delägare.

2007 flyttade jag till Malmö, där Kafiye bodde. Vi hade pizzerian i Aurahallen i Malmö – en badmintonhall – innan jag fick chansen att köpa Rio i Landskrona, det var 2009. Jag pendlade från Malmö i tre år, sedan flyttade vi hit. 

Landskrona är en fin stad. Jag känner folk, folk känner mig. Så var det inte i Malmö, det är större. Vi bor på Silvergården och trivs bra där. Vi har tre barn – Serhat, Emir och Elin.

Vi trivs bra med kunderna, och grannarna på Stora Norregatan är bra. Det är en bra lokal.

Kebabpizzan är vår populäraste, nummer 21. Den är standard. Kebabtallriken går bra också, vi har kunder som kommer från Helsingborg och Lund för vår kebab.

Sedan har vi en kebabbåtpizza också, med mozzarella, bacon och bearnaisesås.

Min favorit är nummer 48, Emir special. Med kyckling, kebabkött, jalapeno och tacosås. Den är döpt efter min ena son. Min dotter Elin har också fått en pizza döpt efter sig.”

”Vi är sammanlagt fyra fältare och en medlingskoordinator som jobbar i fältgruppen som tillhör kommunens råd- och stödenhet. Vi jobbar allmänt med uppsökande verksamhet och finns bland annat på skolor och andra platser där unga mellan 12 och 19 år brukar vara.

Alla kan kontakta oss med sina tankar och funderingar, prata om kompisrelationer eller stress. Även tonårsföräldrar får gärna höra av sig till oss och vi kan fungera som bollplank om de undrar över något.

Nu till julledigheten hoppas vi att alla tar sig tid att ladda batterierna, göra mysiga saker tillsammans och bara vara. Tips till tonårsföräldrar kan vara att man är närvarande, nyfiken och att man lyssnar på sina ungdomar.

Julen kan också vara en jobbig tid för en del som kanske är ensamma eller saknar någon person i sitt liv. Vi kan gärna tänka på andra runtomkring oss och vara en extra kompis eller vuxen.

Fältgruppen är bara en del av alla vuxna krafter och aktörer som arbetar för att vara ett skyddsnät för våra unga i Ängelholm. Vi kommer att jobba vissa dagar och kvällar under jullovet, annars når man oss genom kommunens växel. Men vi vill också lyfta det digitala stöd som finns bland annat hos Bris, ungdomsmottagningen, Bup och Maskrosbarn.”

Julia Henriksson, 23 år från Bjuv, tävlandes för MAI och Sverige:

”Det säger ganska mycket om hur svårt det faktiskt är eftersom det bara är tre som varit under 23 någonsin i Sverige, men det gör det också väldigt coolt att kunna göra det, att vara en av de få i Sverige som lyckas. Jag tänker ju att jag i framtiden har svenskt rekord både inne [aktuellt rekord 23,15] och ute [22,82] Då krävs det ju att komma ner på de tiderna.

Jag har sprungit många lopp nu [på träningsläger i Portugal] på låga 23 och länge drömt om att springa under 23, ta svenskt rekord och bara få hamna på en lite bättre nivå generellt. Så just att springa under 23 är en stor dröm och jag vet att den kommer komma snart. Jag längtar efter det.

Just i utomhusloppen är det så mycket som ska stämma. Det är väder och vind och man ska ha en bra dag. Oftast när jag har känt att ‘i dag kommer jag springa snabbt’ så har jag haft vinden emot mig, eller vädret, eller alltid något. Jag har haft lite otur.

I somras skulle jag ha sprungit snabbare än vad jag gjorde, men jag prickade inte prickade rätt på tävlingar. Men det är så det är, man kan inte påverka den biten. Det är bara att fortsätta hitta bra tävlingar och jag vet att jag kan – och då tror jag man är långt på väg.”

Elsa Fänge, 99 år, bor i villa i Helsingborg:

”Det starkaste intrycket som liten var när min pappa läste ‘Tomten’ av Victor Rydberg framåt julaftons eftermiddag. Åh, hans djupa stämma, då gick det rysningar av välbehag och man kände att nu var det jul!

Lutfisk och potatis gick bra, men den förfärliga skånska senapssåsen var inget för en barntunga. Den fick man försöka svälja på något sätt och komma undan. Men gröten var en välsignelse.

En av mina första julaftnar blev det ingen klapp. Jag hade tvålat upp en hel tvål i badrummet så att det blev en massa skum! Min bästa klapp, jag var nog tolv år, var en ABC-skola i teckning. En stor låda med akvarellfärger, pennor och ritblock. Fantastiskt! Jag fick skicka in verk och få dem bedömda av en konstnär.

Under andra världskriget var det ransoneringstider. På den skånska slätten i Eslöv, där jag bodde då, hade gårdarna runt omkring gott om mjöl men eftertraktade socker, kaffe och smör. Då fick vi idka lite byteshandel med kuponger.

Jag gifte mig med min man Carl-Axel Johansson 1956. Han dog 2020. Vi fick två barn, Mårten och Maria.

En gång var vi hos Carl-Axels föräldrar i Småland och firade jul. Då tog sig tjuvar in i vårt hus i Ramlösa. De åt inte upp all min julmat men höll tillgodo, ha ha. Sedan passade de på att plocka till sig alla våra instrument. Fiol, mandolin, olika blåsinstrument. Men pianot tog de inte!

Hit till detta huset flyttade vi samma dag som månlandningen var. Det var 1969, en fantastisk händelse. Ja den finns som motiv på tallriken jag har dukat fram till dig där. Jag hittade den för två kronor på en loppis.

Till advent plockar jag fram krubban i lera som vi gjorde när barnen var små. På julafton kommer min son eller dotter med familj – jag har fyra barnbarn och ett tredje barnbarnsbarn på väg – så att jag slipper vara ensam. Jag tycker att julen är härlig – och jag älskar livet.

Den 24 februari 2022 satt jag och såg på tv. Då dök det upp två personer i hallen. Jag hade blivit så upprörd över att Ryssland anföll Ukraina att jag råkade trycka på trygghetslarmet. Om Ukraina klarade sig och demokratin segrade, det vore den mest underbara julklapp man kan tänka sig”.