Den planet som har den längsta omloppstiden runt solen – och därmed det längsta året i solsystemet – är Neptunus. Det tar inte mindre än 60 182 jorddagar för Neptunus att kretsa runt solen, vilket motsvarar nästan 165 jordår.
På Neptunus skulle till och med jordens äldsta person hittills, fransmannen Jeanne Calment som blev 122 år och 164 dagar gammal, inte ens hunnit fira sin ettårsdag.
Planeternas omloppstid ökar med avståndet från solen. Sambandet beskrivs i den tyske astronomen Johannes Keplers tredje lag, som lyder: "En planets omloppstid i kvadrat är proportionell mot avståndet till solen i kubik".
Det betyder till exempel att om planet A är fyra gånger så långt från solen som planet B, blir omloppstiden för A åtta gånger längre än för B.
Det är därför ganska naturligt att Neptunus, som är den yttersta planeten, har det längsta året, medan omloppstiden blir kortare för varje planet ju närmare solen vi kommer.
Dvärgplaneten tar priset
Solsystemet sträcker sig dock längre än Neptunus. Gränsen sätts ofta där gastrycket från yttre rymden och trycket från solvinden utjämnar varandra. Det inträffar cirka 150 miljarder kilometer från solen.
Den himlakropp med störst omloppsbanan som ständigt håller sig inom solsystemets gräns är dvärgplaneten Eris, som upptäcktes 2005.
Jämfört med planeterna har dvärgplaneten Eris en mycket långsträckt och betydligt längre bana runt solen. Neptunus bana är ritad i blått.
Den lilla klotet har en omloppstid på 559 jordår. Om vi använde vår egen tidsräkning på Eris skulle vi alltså befinna oss i år 4 e.Kr.
Neptunus befinner sig 30 gånger så långt från solen som jorden. Sett från Neptunus är solskivan därför betydligt mindre.