Sluta tjafsa – vårt största problem är ”just-in-time”-samhället

Vi kan fortsätta tjafsa om hur risken för krig egentligen ser ut.

Eller så kan vi börja med att bygga ett samhälle som klarar freden.

Frågan är om vi är redo för den omställning det kommer kräva.

Man blir inte direkt avundsjuk på ÖB Micael Bydén.

Att prata om risken för krig är förknippat med enorma kommunikativa problem.

Det uppenbara är att risken alltid är låg, tills den faller ut. Ända fram till sekunden den första ryska granaten flög över den ukrainska gränsen den 24 februari 2022 var det många som insisterade på att det inte skulle ske.

Och eftersom risken är låg, är sannolikheten alltid stor att det inte händer någonting alls.

ÖB Micael Bydén har det hett om öronen just nu.

Det är en inbyggd paradox. Vi bygger vägar för att köra på dem, sjukhus för att vårda patienter – men vi lägger nu 119 miljarder kronor om året på ett försvar som vi egentligen hoppas att vi aldrig ska behöva använda.

Dessutom: Ju mer man förbereder sig, desto lägre blir risken för krig – och desto högre blir risken att alla förberedelser framstår som gjorda i onödan.

Förklara det den som kan, utan att väcka ängslan och oro.

Trots detta är allt egentligen ganska enkelt.

 
Vi kan inte bygga det samhälle och den försvarsmakt som vi tycker att vi vill ha. De måste byggas för att klara det som världen kastar på oss.

ÖB under en övning med Försvarsmakten och totalförsvaret på F16 i Uppsala i somras.

Det finns inget omedelbart invasionshot mot Sverige. Men om länder som Ryssland både visar ökad förmåga – större militär styrka – och tydligare avsikter – till exempel genom att oprovocerat överfalla ett grannland – måste det självklart få konsekvenser för vår egen riskbedömning.

ÖB är uppenbart otålig.

Vi har snackat mycket i Sverige om det militära försvarets urholkning, men inte lika mycket om den försvagning vi orsakat resten av samhället.

Det samhälle som Försvarsmakten är helt beroende av.

 
Militären klarar sig inte utan mat som kommer fram, el som funkar, vägar som är hela, personal som vårdar de sårade.

En befolkning som är omhändertagen.

ÖB tycker att det finns mycket som kan göras redan idag, på alla nivåer, med befintliga resurser. Det gör han nog på goda grunder.

Men budskapet får inte utan fog blodet att koka runt om i kommuner och regioner, där överlastade politiker och tjänstemän redan i dag kämpar med att få vardagen att gå ihop.

Sverige är ett ”just-in-time-samhälle”, skriver Niclas Vent.

Vår sjukvård går på knäna – och så ska vi bygga upp matförråd för tre månader? Med vad? Jävlaranamma och två korslagda pinnar?

Industrin har redan behövt göra upp med ”just-in-time”, det system där komponenter bara friktionslöst förväntas anlända precis när man behöver dem, billigt och förutsägbart.

– ”Just-in-time” är dött. Det finns inte längre, sa Tommy Gustafsson-Rask, vd på försvarsföretaget Hägglunds när jag besökte hans fabrik i Örnsköldsvik i december.

 
Problemet är att hela Sverige är ett ”just-in-time”-samhälle, där minsta oförutsedda friktion hela tiden ger oacceptabla resultat.

Oavsett om det handlar om E22 som korkar igen, tåg som ställs in eller småbarn som får sova på flygplatsgolv i flera timmar för att det saknas personal som kan lasta av väskorna från planen.

Kriget är det värsta som finns. Det suger livet ur ett samhälle, dödar dess framtid, sänker och förgör.

Det får aldrig komma hit.

Men även utan krig är det uppenbart att Sverige behöver större motståndskraft.

Varsågod, den som vill plocka upp notan.

Försvarsminister Pål Jonsson (M) och civilförvarsminister Carl-Oskar Bohlin (M) under en pressträff om att civilplikten återinförs.

Följ ämnen i artikeln