Frändén: Skolan kommer alltid först i fransk fotboll

Johanna Frändén

Gråaste november i en ännu gråare fotbollsvärld. Då får man göra som Johanna Frändén och ägna sig åt att blicka bakåt och hoppas på nästa generations stjärnor. Det verkar som att de gjort läxan i alla fall.

Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!

Hej kära brevvänner,

Jag har ju tidigare anförtrott er mina problem att känna entusiasm över den Moderna Fotbollen och hur denna känsla nått nya nivåer i år. Landslagsfotbollen är en annan historia, tack och lov, med den värdelösa tajmingen att Sverige på herrsidan är på sin lägsta nivå någonsin under mitt yrkesliv och att damerna inte lär klara hinderbanan som leder till OS i mitt Paris nästa sommar.

Det enda man har kvar när allt känns grått på alla fronter är nostalgin. November är en utmärkt månad för nostalgi. Och Paris spelar med.
Torsdag förra veckan gjorde Éric Cantona det sista av tre parisframträdanden på Théâtre de l’Atelier i Montmartre, ett underbart etablissemang som ser ut exakt som en teater ska, på insidan och utsidan.

Framträdande av vad? tänker ni. Mina egna låtar, svarar Cantona (och det är nu ni kan dra igång soundtracket till veckans brev).
21 chansons på inte mer än tre olika språk utgör den set list som Eric the King turnerat Frankrike och Schweiz med under hösten och finast är det förstås när han sjunger på frangelska.

helskärm

Några pärlor finns faktiskt och för dem som vill ha en länk till Drömmarnas teater är supporterhymnen – det vill säga hymnen till supportrarna – ”I love you so much” en musikalisk gestaltning av resan med Manchester United, komplett med fiskmåsar, illasinnade rykten och bråk med pressen.
Och vad gjorde jag samma torsdag som Eric Cantona hällde ut sitt hjärta för parispubliken? Jag kollade på Sveriges herrlandslag och den formidabla käftsmällen i Baku. Det var en felprioritering, det kan vi slå fast, men sånt händer.

Fransk press är relativt överens om att Cantona sjunger sådär live och även om omdömena rör sig mellan ”halvbra” och ”mysigt” är kritikerkåren enig om att 33 euro för den billigaste biljetten är i överkant. Och det går ju fler nostalgitåg.
På Paris filharmonikers imponerande futuristiska fiskfjällsbyggnad i stadens östra delar ges just nu utställningen ”Zidane – ett porträtt av det tjugoförsta århundradet”. Med hjälp av 17 olika kameravinklar på Zizou under en match mot Villarreal 2005 får vi följa det franska geniet i 90 minuter med publikljud, hjärtljud, bolljud och musik av Mogwai. Det hela är inget att ta en omväg för, som Michelin-guiden hade uttryckt saken, men värt att notera är att Frankrike har lika svårt att släppa taget om sina gamla fotbollshjältar som jag.

Jag antar att det handlar om att de nya så snabbt äts upp av den monetära och mediala maskinen att de deformeras och blir till en sorts outhärdliga fotbollskloner snarare än människor. Men ibland kommer ju något nytt och oförstört och då får man charmas och vara glad ett tag. För några år sedan var det en ostoppbar Kylian Mbappé (längesedan han var charmig nu tyvärr) och hösten 2023 är det hans lagkamrat Warren Zaïre-Emery som belönades med sin första landslagssamling förra veckan.

Hur 17-åringen reagerade på samtalet från Didier Deschamps? Han har fullt upp med skolan och sista året på gymnasiet. På frågan hur det var att göra sin första presskonferens med Les Bleus svarade Zaïre-Emery att det var ”en bra övning inför studentexamen”. Le bac, som den kallas i Frankrike, är uppdelad i skriftliga och orala moment så lika bra att ta alla chanser att prata inför publik som man får, resonerar fransk fotbolls senaste älskling. Under sitt första läger med landslaget är det för övrigt spanskläxorna som tar mest tid.
Det hela får mig osökt att tänka på en delikat anekdot från maj 2011. Den då 18-årige Raphaël Varane, som spelade sin klubbfotboll i Lens, blev uppringd av Zinedine Zidane som ville kolla möjligheterna att locka honom till Real Madrid. Varane svarade att han höll på och pluggade till le bac, så kunde Zidane ringa vid ett senare tillfälle?

Säsongssagan om Warren Zaïre-Emery såg ut att få en perfekt inramning när PSG:s underbarn vackert slog in 3–0 till Frankrike mot Gibraltar i lördags (det blev 14–0, inga siffror som herrfotbollen ska vara stolt över). Men i målmomentet skadade han ledbandet så illa att han inte lär spela mer fotboll 2023. Tråkigt för oss. Vi får försöka glädjas åt att skadan åtminstone lär frigöra lite tid för att plugga.

Håll modet uppe!

Johanna Frändén

Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!