Elefanter eller lejon – vilka ska man hålla på i år?

Publicerad 2024-01-11

Det är dags för Afrikanska mästerskapen och vi brukar ju betrakta det som en period då spelarna är borta från något. Johanna Frändén vill ändra på det och slår samtidigt ett slag för en smeknamnsfest i Elfenbenskusten.

Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!


Det är den tiden på året, vartannat år i alla fall, som en lång rad Premier League-stjärnor åker iväg och spelar Afrikanska mästerskapet med sina hemländer. Och lämnar sina klubbar försvagade. Så brukar det pratas kring Afcon, eller ”la Can” – La coupe d'Afrique des nations – som vi frankofona brukar kalla mästerskapet (för vi är väl i ärlighetens namn inte riktigt ”AM” med den här turneringen än?). Det är ett tydligt exempel på fotbollens eurocentrism, idén om att allt som händer av vikt händer i Europa, även om den tanken som bekant håller på att utmanas på alla möjliga håll sedan några år (ja, Saudiarabien, jag tittar på dig).

De eviga frågorna till spelare om hur de känner för att lämna sina klubbar under en så kritisk period (som spel mitt i säsongen tydligen är) är ställda utifrån en klassisk kolonial tankefigur, där det som händer i Afrika omöjligt kan vara lika viktigt som snett regn, två plusgrader och bortamatch mot Burnley.

– Finns det någon turnering som är så nedvärderad som Afrikanska mästerskapet? Som idrottare finns det ingen större ära än att representera sitt land, men hela bevakningen av turneringen är fullständigt färgad av rasism, dundrade Ian Wright häromåret.
Wrightly so.

Mästerskapet har till och med flyttats till sommartid de senaste åren, för att störa den europeiska fotbollskalendern så lite som möjligt. Men vädrets makter vill annat och turneringen som sparkar igång i Elfenbenskusten nu på fredag är den andra raka som fått flyttas fram till vintertid igen, efter att sommarvädret (och vid ett tillfälle pandemin) på den afrikanska kontinenten ställt till det.
Men nu började jag med att gnälla och det var inte meningen. För januari är redan trist nog och dessutom har min redaktör Maja bett mig att välja glädjen denna vecka.

Gud ska veta att franska ligan ”tappar” fler namn till mästerskapet än någon annan, men att bo i Paris är samtidigt nöjet att följa la Can via den afrikanska diasporan. En av mina bästa vänner är ivorianska och hon började prata om turneringen redan i somras. ”Snart är det la Can”, har hon upprepat sedan dess och plötsligt har hon rätt, för på fredag börjar det. Just nu bombar hon mig med klipp där elefanter (Elfenbenskustens smeknamn) jagar bort andra vilddjur från savannen.

Det är 40 år sedan man senast arrangerade la Can, då med bara sju deltagarländer jämfört med årets 24, och man har plöjt ner 1,5 miljarder dollar i infrastruktur och bostäder inför festligheterna. På hemmaplan rapporteras stämningen vara hög. Elefanterna från Elfenbenskusten vann turneringen 2015 efter 9–8 i ett närmast olidligt straffdrama i finalen mot Ghana. Det var Hervé Renard, numer förbundskapten för Frankrikes damlag, som ledde laget då. Favorit inför årets upplaga är VM-semifinalisten Marocko, som för övrigt också tränats av Renard, men som nu leds av Walid Regragui. Algeriet är kanske inte favorit i år, men trots det (eller just därför) har landets president Abdelmadjid Tebboune lovat att ersätta 2 000 tillresta algeriska supportrar för hälften av deras resekostnader. Senast Riyad Mahrez och hans vänner vann turneringen 2019 firades det rejält i Paris, bland annat tog en man med sig motorsågen till Champs Elysées.

Dags för afrikanska mästerskapen.

De nordafrikanska länderna har av tradition ganska ofta inhemska tränare, men intressant i årets upplaga av la Can är att detta i allt större utsträckning gäller de subsahariska deltagarna också. Ni känner till fenomenet med ”the white witch doctor”, den seglivade idén om att vita (ofta avdankade) fotbollstränare ska få ordning på afrikanska landslag i fotboll. Det har främst gällt franska och i någon mån tyska tränare, med inte obetydliga svenska bidrag i form av Sven-Göran Eriksson och Lars Lagerbäck.

I årets upplaga av Afrikanska mästerskapet är ungefär hälften av tränarna européer. Resten kommer från den afrikanska kontinenten, från det egna landet eller något annat. Den kanske allra senaste trenden är för övrigt hur tränare födda i Europa men med bakgrund i Afrika fått jobb i afrikanska landslag. Här finner vi Ghanas tränare, den före detta Tottenham-ikonen Chris Hughton, vars mamma är irländska och pappa ghanan. Mixed witch doctor.
När la Can gick av stapeln i Ekvatorialguinea 2015 var fördelningen 12 – 4, fördel vita tränare. Går det att ändra på stereotyper? Yes, we Can!

Innan jag släpper er måste vi prata lite om de afrikanska lagens smeknamn, som ju är på en helt annan nivå än ”blågult”, ”de orangea”, ”blå-vitt-rött” and what have you. Djur är det som bekant som gäller i Afrika och med undantag för Sydafrikas Bafana Bafana, de egyptiska ”Faraonerna”, Zambias ”Chipolopolos”, som betyder ”kopparkulorna” och ett par lag till, är det mestadels lejon, örnar och allsköns rovdjur som återkommer i olika varianter. Senegal kanske tar priset med oxymoronen ”Les lions de la téranga”, på det lokala språket wolof ungefär ”de gästvänliga lejonen”, fast inte exakt.

Men jag saknar ju ett lag. För några år sedan efterlyste Benins fotbollsförbund ett nytt smeknamn till herrlandslaget i fotboll. ”Les Écureuils”, ekorrarna, upplevdes helt enkelt inte som tillräckligt skräckinjagande. Det var synd på många sätt, för Benins ekorrar stack ut i den kompakta fauna av primater som är afrikanska fotbollssmeknamn. Till slut, efter flera års funderande, bytte Benin, som för första gången tog sig till kvartsfinal i La Can 2019, smeknamn till ”geparderna”. Och sedan dess har framgångarna uteblivit.

Så vilka ska man hålla på i år? De afrikanska vildhundarna från Guinea-Bissau kanske?

Ta hand om er i mörkret.

Johanna

*****

Läs!

Är Dejan Kulusevski Sveriges bäste fotbollsspelare? Ja, resonerade Guldbollen-juryn förra veckan. Är han den mest älskvärde? Definitivt säger juryn på det området (jag). Det är svårt att slå citaten om frieriet till kärleken Eldina Ahmic från samtalet med Linn Nordström förra året, men Dejan gav i alla fall sig själv en match i Guldbollen-intervjun med Simon Bank förra veckan. Jag kan inte komma på en bättre förebild för en förvirrad ung mansvärld.

Morrade lite när jag fann Kosovare Asllani först på 90:e plats, men det är alltid kul att följa The Guardians nedräkning över världens bästa fotbollsspelare. Har själv bidragit till herrlistan flera gånger när tiden tillåtit det och vet exakt hur mycket man sliter sitt hår när man ska rangordna alla utanför pallplatserna, typ.
OS-året har börjat och i Paris stiger stämningen med mindre än 200 dagar kvar till invigningsceremonin som ska hållas på Seine-floden och lär bli något alldeles extra – om allt fungerar som det är tänkt. Centrala Paris normalt sett ganska oaptitliga vattendrag har renats de senaste åren, så till den grad att man planerar OS-simtävlingar i Seine. NY Times har publicerat det mest läsvärda reportaget om det gigantiska arbetet med att göra en av världens sunkigaste floder till den renaste.


Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.