Räntehöjningarna har onekligen gjort sitt jobb. Inflationen, mätt som KPIF, var 4,2 procent i oktober. Det är fortfarande en bra bit över Riksbankens tvåprocentsmål men betydligt lägre än noteringen i oktober 2022: 9,3 procent. Lika viktigt är att förväntningarna på prisökningstakten har förankrats på en låg nivå.
Men kampen mot inflationen har kommit till ett högt pris. Hushållen knäar under tyngden från stora bolån med rörlig ränta. Räntekvoten, det vill säga räntekostnaderna i relation till inkomsten, har ökat dramatiskt sedan maj i fjol och närmar sig 1990-talskrisens nivåer.
Även om stora delar av näringslivet ännu upplever förhållandevis goda tider är vissa branscher mer eller mindre utslagna. De högt belånade fastighetsbolagen är synnerligen illa ute. Byggandet har i stort sett avstannat. Bara räntesänkningar kan på allvar vända denna utveckling.
Arbetsmarknaden visar oroväckande tecken på att försämras. Fattas bara. När ingen vill handla kläder, köpa en lägenhet eller renovera badrummet sjunker aktiviteten i ekonomin. Företagen måste spara och krymper därför personalstyrkan.
Sveriges BNP sjunker med 0,7 procent i år och 0,2 procent nästa år, enligt Riksbankens prognos.
Mot bakgrund av en så dyster ekonomisk verklighet borde väl riksbankschef Erik Thedéen göra sig redo för att snabbt sänka räntan? Om man ska tro på Riksbankens kommentar i torsdagens pressmeddelande finns ingen anledning till sådana förhoppningar – i alla fall inte i närtid.
”Direktionen bedömer att penningpolitiken behöver vara åtstramande och har beredskap att höja styrräntan ytterligare om inflationsutsikterna försämras.”
Ord är viktiga i centralbankernas värld. Det budskap man skickar i ett pressmeddelande är också ett slags penningpolitik. Vem börjar investera eller shoppa om man vet att räntan kommer att höjas eller ligga kvar på dagens nivåer under lång tid?
”Det vi vet är att inflationen faller brett i västvärlden, vilket också Riksbanken medger.”
”Higher for longer” har blivit ett begrepp under hösten. Det betyder att räntorna kommer att ligga kvar på en högre nivå under en längre period eftersom det finns risk för att geopolitiska spänningar, grön omställning och krig kommer att trycka upp inflationen. Hur ECB och Federal Reserve agerar kring detta kommer att ha betydelse också för Riksbanken.
Men detta är farhågor, inte fakta. Det vi vet är att inflationen faller brett i västvärlden, vilket också Riksbanken medger. Fakta är också att arbetsmarknaden i Sverige försvagas, att företagen inte lika lätt kan höja sina priser längre och att hushållen är pressade. Denna situation bör inte förvärras av en onödigt hög styrränta.
Större klarsyn finns i Di:s skuggdirektion. Samtliga ledamöter ser utrymme för sänkningar under nästa år. SEB:s seniorekonom Robert Bergqvist vill börja sänka styrräntan redan i maj och fortsätta i september och november. Förhoppningsvis får han rätt.
Räntebeskedet är också välgörande för regeringen. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) har motiverat sin finanspolitiska återhållsamhet med att hon inte vill sabotera Riksbankens kamp mot inflationen. Men läget blir ett annat när styrräntan inte längre behöver höjas. Svantesson bör rimligen sluta att prata om ”ekonomisk vinter” och istället presentera reformer och offensiva satsningar för att få fart på ekonomin.
Det ekonomiska läget är onekligen fortsatt utmanande. Men låt inte rapporter om krig, kriminalitet, konkurser och katastrofer skymma sikten för det som faktiskt går i rätt riktning. Ta fasta på att inflationstakten klingar av och att styrräntan har toppat. Lika snabbt som räntan höjdes, lika hastigt kan den behöva sänkas.
