Så bra är ”True detective: Night country” på HBO Max

Nattens mörker. Försvunna vetenskapsmän. En avskuren tunga.

”True detective: Night country” är ett slags replik på Nic Pizzolattos första säsong och blåser nytt liv i en neo-noir-känslighet på randen till det klumpiga. Här finns bilder och motiv som syftar tillbaka till eller påminner om omgången med Matthew Mcconaughey och Woody Harrelson. Samtidigt är ”Night country” egen och mer hängiven berättelsen än de två säsonger som har föregått den. 

Den rollfiguren spelar Jodie Foster i ”True detective”

Inledningsvis fångas tittarens intresse och nyfikenhet. Vilka är de här rollfigurerna, varför beter de sig som de gör och finns det svar på de mordmysterier och övernaturliga inslag som tycks hänga ihop? Efterhand fumlas det med dessa frågor och handlingen ramlar nära det absurda. Kvar finns mer eller mindre osammanhängande förklaringar, som ställda på sin spets blir ett antiklimax. 

Annorlunda uttryckt: I stället för att andas trycks berättelsen ihop. Sex avsnitt är för få för en historia med sådana här ambitioner. 

”True detective: Night country” utspelas i Ennis på Alaska. Staden ligger en bra bit norr om polcirkeln. Handlingen börjar när polarnatten har tagit sitt grepp om stadens invånare. Här finns ett större företag som ursprungsbefolkningen inte tycks gilla. I fokus: Jodie Fosters rollfigur Liz Danvers och Evangeline Navarro, som spelas av Kali Reis. De har jobbat ihop tidigare, verkar hata varandra men måste nu hantera ett nytt och ett gammalt mordfall samtidigt som de brottas med – japp, du kommer gissa rätt – inre demoner och struliga relationer. 

Issa López regisserar ”True detective: Night country”

Avsnitten är inspelade på Island, något som regissören Issa López och filmfotografen Florian Hoffmeister förstås utnyttjar. Mörkret, de vidsträckta miljöerna paras med skräckinslag som gör att tankarna rör sig från serier som ”Fortitude” till filmer som ”The Thing” och ”Insomnia”. 

Bra så. För en hel del i ”True detective: Night country” funkar. 

Samtidigt är det tydligt att polarnatten kan vara tänkt att spela tittaren ett spratt. Är det verkligen något övernaturligt i spel, eller är det rollfigurernas levnadsförhållanden – mörkret, de ekonomiska villkoren, deras hälsa, tro, tidigare val och beslut – som gör att de inbillar sig saker som inte finns? Trauma sätter sina spår och ondska kan ju, som bekant, ta många former. 

På det är dialogen sällan mer än kallt sparsmakad. Här finns inga försök till att få snacket att sjunga, varken tematiskt eller poetiskt. Rättframt och i vissa stunder luddigt, vilket blir ett hinder i sig. Jodie Foster hanterar det genom vasst och genomtänkt skådespeleri medan andra på rollistan blir nära nog nollställda. 

”True detective: Night country” har en final som är emotionellt logisk för rollfigurerna, men som ur ett följdenligt perspektiv kan vara acceptabel om än svårsmält för tittaren. Som helhet går serien därför att likna med ett irriterande pussel. Det finns ständigt en oro kring bitarnas form, om de ska passa ihop och vad som saknas. Frustrerande, så klart, och en känsla som inte ens Jodie Foster eller ett i många stunder suveränt soundtrack kan göra något åt.