Sadibou Sy i lång intervju med Sportbladet: ”Vill ge Sverige en anledning att prata om mig”
Publicerad 2023-11-23
Han är Sveriges, hittills, enda världsmästare i en större MMA-organisation.
24 november ska Sadibou Sy försöka försvara sin PFL-titel i weltervikt.
Men än så länge är han bara halvvägs till sitt tvåsiffriga slutmål.
– Jag tror att folk börjar fatta att jag var seriös, säger 36-åringen om sitt mål att bli en tiofaldig världsmästare i kampsport.
Alexander ”The Mauler” Gustafsson har varit nära men fallit på målsnöret.
Khamzat Chimaev väntar fortfarande på sin första ”title shot”.
Det första svenska världsmästartiteln i UFC har med andra ord ännu inte blivit verklighet.
Samtidigt i PFL, en av de största MMA-organisationerna bakom UFC, så har Stockholmsfödde Sadibou Sy chansen att säkra ännu en världsmästartitel när han ställs mot ryssen Magomed Magomedkerimov i årets PFL-final.
Han gör det i egenskap av att fortfarande vara Sveriges första och enda titelhållare i en av de stora MMA-organisationerna.
– Det ska bli sjukt jävla kul faktiskt, säger Sy när Sportbladet får en längre pratstund med den regerande welterviktsmästaren inför galan i Washington DC, USA.
– Jag har jobbat på hårt och gått tre matcher inom kort tid. Det har varit väldigt intensivt men väldigt kul.
Tufft matchschema
För den som inte har koll på PFL:s, Professional Fighters Leagues, struktur så skiljer sig formatet från UFC:n. För att nå en titelmatch och en final så krävs det att man går vinnande igenom ett serieformat och ett playoff. Vilket är just det som den 36-årige svensken, med senegalesiska rötter, gjort för att nå en ny final.
En regerande UFC-mästare hade haft det betydligt lugnare – med andra ord.
Tränar man annorlunda för att hantera PFL-schemat jämfört med om du hade tävlat i UFC?
– Jag skulle säga ja. I UFC och andra organisationer so har samma upplägg så försöker du att fajta upp dig själv i rankningen för att sen potentiellt slåss om ett bälte. Generellt sett så brukar folk, när de kommer in i organisationerna, vara lite mer aktiva. Sen ju högre upp du kommer i rankingen så blir det mer politik och man försöker lobba för vissa matcher och så vidare... Så det blir inte lika mycket matcher då. Folk har råd att potentiellt kanske ta någon vecka eller två att ha lite semester med familjen och så, säger Sy och fortsätter:
– Normalt ett brukar man helst vilja ha åtta veckor för ett riktigt camp (förläger inför en fajt). Mellan mina första tre matcher så var det åtta till nio veckor. Så du ser själv, det finns ingen tid. Det positiva är att man hela tiden får vara aktiv. Man är ju hela tiden i bra form.
Med det sagt, om man snarare ser glaset som halvfullt, så kräver ju också schemat att formen håller sig intakt.
– Du kan ju komma ut från en match med skador eller whatever. Det spelar ingen roll. Nästa vecka har du fått ett nytt namn att förbereda dig för. Det är det som är den stora skillnaden. Vi har våra datum. Om jag inte kan fajtas så har PFL alltid en reserv som är där, väger in och som är redo att hoppa in. Jag kan inte skjuta på en match i två månader för jag skadat axeln eller något. Nej, nej. Om jag inte kan ställa upp är det kört. Det är mycket, press och det är intensivt, säger Sy och lägger till:
– Men jag älskar det.
”Jag har jättemycket kärlek till PFL”
Det känns ju överlag i Sverige som att många sammanknippar MMA med UFC för att det är det som får mest utrymme. Vad ska PFL göra för att växa?
– Det man först och främst ska säga är att UFC startade för 30 år sedan medan PFL startade 2018. UFC har gjort ett extremt bra jobb och det är också tack vare UFC som det fanns utrymme och intresse för organisationer som PFL. PFL har växt enormt, enormt under de här åren och tagit större marknadsandel än vad många hade trott.
Och visst har PFL fått rampljus när profiler som Francis Ngannou och Jake Paul signats till organisationen under året.
– Så jag tror det bara är tid som kommer krävas. Jag säger inte att PFL kommer bli större än UFC men jag tror det är bra att vi har fler olika organisationer för oss fajters att kunna fajtas i. Om inte UFC passar mig så kanske PFL passar mig. PFL har gjort ett extremt bra jobb med att fånga upp många stora namn, säger Sy
För din del så låter det som att du aldrig har haft tanken att gå till UFC för att PFL passar dig bättre?
– Jag har jättemycket kärlek till PFL. De gav mig chansen, plattformen och allting för att kunna åstadkomma det jag gjort och det är aldrig någonting jag kommer kunna ta för givet. Med det sagt så blev jag mästare förra året och jag har en match till för att bli mästare igen. Mitt mål och mitt hopp är att aldrig lämna PFL. Men just nu är jag i stadiet av min karriär där jag är ute efter att bygga upp min legacy och skriva historia. Skulle det vara så att UFC eller någon annan organisation kommer med ett erbjudande som låter attraktivt så kommer jag titta eller lyssna, men det är inget jag lobbar för. Men man ska aldrig säga aldrig.
Tvåsiffriga målet
Med det sagt så har Sadibou Sy redan hunnit fylla 36. Hans intåg på MMA-scenen skedde ganska sent efter att han tidigare nått framgångar inom så väl kickboxning som thaiboxning.
Har du någon plan på hur länge du tänkt fortsätta? Har du något slutmål?
– Innan förra säsongen så hade jag fyra världsmästartitlar sedan tidigare genom kickboxningen och thaiboxningen. Då sa jag att jag vill ha tio. Jag vill ha tvåsiffrigt. Efter jag vann förra säsongen blev det fem, och nu är jag i finalen igen. Jag tror att folk börjar fatta att jag var seriös. Ten time world champion liksom...
Det är det som är ditt främsta driv? Att nå tvåsiffrigt?
– Ja, alltså, många kan göra det en gång. Men hur många kan göra det tio gånger? Från början var det bara en siffra jag kom på. Men sen började jag tänka, fan, åldern funkar ju. Det gick från att bara vara en grej till att ha blivit något som jag hela tiden visualiserar och verkligen pushar och strävar efter.
Sy utvecklar.
– Jag älskar att hitta anledningar som sporrar mig och försöker alltid se till att ta allting så långt som jag bara kan. Med det sagt så håller mitt sätt att fajtas för att potentiellt hålla mig väldigt ung i sporten länge. Jag tar inte mycket stryk. Jag tränar året om och jag lever verkligen det bästa livet jag kan leva i form av vad jag behöver göra. Jag sover bra, äter bra, vilar bra. Jag är inte ute och springer och stökar. Så länge jag fortsätter
utvecklas, så länge jag fortsätter att prestera
och tycker att det är kul kommer du att se mig fortsätta.
”Jag vill ge Sverige anledning att prata om mig”
Och visst har det märkts att han haft kul med sin vardag i PFL.
Förra året gick han ju trots allt hela vägen till den där PFL-titeln, som dessutom innehöll en saftig prischeck på drygt tio miljoner kronor.
Eller kanske snarare i oväxlad form, en miljon dollar, med tanke på att den svenske fajtern bott i Las Vegas sedan januari 2022.
– Det var inte bestämt att jag skulle flytta, jag bokade en enkel resa hit och så gick det bra med allting. Utvecklingen gick bra, fajterna gick bra, jag trivdes jättebra. Jag och min fru bestämde oss då för att permanent bosätta oss här efter säsongen. Så jag har varit mycket mer i USA än jag har varit i Sverige, säger Sy.
Väl när han besökte hemlandet efter sin titelmatch förra året så märkte han dock att den gett effekt.
En statusmässig effekt.
– Det var inte bara på stan utan även från till exempel media. Ett helt annat intresse, och det är kul. För jag tycker det är kul när du kämpar så hårt och får lite grann av ett erkännande. Även om klappen på axeln inte kommer hjälpa mig i nästa fajt så är det klart att det känns skönt.
Känner du att du får för lite cred i Sverige för det du åstadkommit?
– En jättebra fråga. Men det är svårt för mig att säga om jag borde få mer eller mindre. Det jag vet är att inom sporten så har jag fått extremt, extremt, extremt mycket cred för mitt arbete. Inte bara för titeln. Jag är bosatt här i USA och på Xtreme Couture (gymmet han tränar i) så pratar de om mig och Sean Strickland (UFC-mellanviktsmästare och Sys sparringpartner) som de två mästarna. Intresset finns i Sverige också. Men jag vill ge Sverige mer anledning att prata om mig. Jag vill sätta Sverige på kartan och jag kommer ge Sverige mer anledning att tro på mitt namn.
Om virala sparken: ”Ett wow-moment”
Det som gett Sadibou Sy mest global uppmärksamhet det senaste året är dock inte primärt bara bältet han vann för ett år sedan. Snarare en spektakulär ”finish”.
I somras, i en fajt mot Shane Mitchell, avslutade den svenske fajtern med en spinning wheel kick som blev viral.
”Jag sa ju till er att Sadibou var ett monster!”, skrev youtubeprofilen och PFL-fajtern Jake Paul på sociala medier.
Sy själv? Han hade redan inför fajten känslan av att han skulle avsluta spektakulärt (vilket om inte annat märktes på att han försökte hitta den där sparken även tidigare under fajtens gång).
– Jag brukar normalt sett inte gör det. Men för första gången så kände jag verkligen på mig att det kommer bli en viral finish. Jag kände det bara och när jag visualiserade det så såg jag den. Det var ingenting som han gjorde i sina matcher som fick mig att känna så utan det var bara något jag kände, säger Sy.
– Tack vare att jag sa det innan så gjorde det liksom ännu mer spektakulärt. Just för att jag sa att det kommer bli en viral finish.
Sy berättar att han fått en hel del uppmärksamhet för just sparken, där han fått visa upp den på gymmet och även hyllats för den.
– Det var ett sådant där ”wow-moment”. Det var jävligt coolt och någonting jag är väldigt stolt över, säger Sy.
Att sparkavslutet mot Shane Mitchell har nominerats till ”årets knockout” på årets World MMA Awards är inte förvånande. Lägg därtill att den svenske fajtern även är nominerad i två andra kategorier.
Både årets fajter och årets icke-amerikanska fajter.
I den förstnämnda kategorin delar han nomineringspodiet med idel UFC-megastjärnor i form av Leon Edwards, Islam Makhatjev, Aljamain Sterling samt Israel Adesanya.
Det, om något, vittnar om hur långt en svensk 36-åring faktiskt kommit under det senaste året på MMA-scenen.