Landslagsikonen Björn Jilsén: ”Handboll är inte nyttigt”

Krylbofödde Björn Jilséns landslagsdebut var annorlunda. På grund av en skada i truppen blev han inringd direkt till VM i Västtyskland 1982. Då hade han en halv säsong med Göteborgsklubben Heim i elitserien på meritlistan. 

– Jag fanns ju inte ens med i programbladet och det var min första kontakt med internationell handboll. Det gick som tur var ganska bra och det var en spännande upplevelse. 

Sverige kom elva i turneringen efter att ha slagit Schweiz i en placeringsmatch. Två år senare, i OS i Los Angeles, såddes fröet till handbollslandslagets storhetstid. Det stod 25–25 med bara sekunder kvar mot Spanien när Sverige fick frikast. Efter visst tjafs om vem skulle skjuta direkt mot mål klev Björn Jilsén, som då var proffs i spanska Coronas Tres de Mayo och hade prickat in ett liknande frikast mot Atlético Madrid, fram och säkrade segern. 

Vinsten innebar att Sverige, som sedan slutade femma efter att ha slagit Island, slapp kvala till VM två år senare. Ett kval som skulle innehålla de bästa lagen eftersom Sovjetunionen och flera andra länder bojkottade OS i Los Angeles. 

Miljonmålet 

Björn Jilséns fullträff på frikast kom sedan att kallas miljonmålet och blev det verkliga startskottet för framgångarna för svensk landslagshandboll på herrsidan. I VM 1986 i Schweiz kom Sverige fyra efter att ha förlorat bronsmatchen mot Östtyskland, i OS 1988 i Seoul slutade blågult femma – och sedan kom VM 1990 i Tjeckoslovakien som förändrade allt. 

I finalen väntade Sovjetunionen som inte hade förlorat en match på närmare 2,5 år.  Sverige var kraftigt nederlagstippade och inte ens Björn Jilsén trodde på sitt lag, varken mot ryssarna eller över tid.  

– Vi kommer aldrig att få chansen att spela final igen, sade jag. Där hade jag helt fel, haha. Sedan skulle Sverige spela varenda final i ett decennium, säger han. 

Sovjet ledde med 12–11 i paus, men Sverige vände och vann med 27–23 och blev världsmästare. Magnus Wislander blev lagets främste målskytt med sex fullträffar, Per Carlén, Björn Jilsén och Staffan Olsson gjorde fyra var. Övriga mål fördelades på Erik Hajas, Ola Lindgren, Pierre Thorsson och Johan Eklund. 

– Jag var 31 år då och tillhörde de äldre tillsammans med Carlén och Mats Olsson. Spelare som Wislander och Staffan Olsson var kanske för unga för att bära det själva, men kombinationen blev väldigt bra. Vi behövde bredden och totalt sett blev det en lyckosam blandning, säger Jilsén, som var lagkapten. 

Finalmatchen mot Sovjet blev hans sista framträdande i landslaget. 

– Det är givetvis höjdpunkten i min karriär, det behöver man inte vara Einstein för att räkna ut. 

Vad minns du av firandet? 

– Efteråt blev jag uttagen till dopningstest tillsammans med några ryssar. De var ju inte så roligt för dem efter förlusten, de var helt utslagna. De räckte i alla fall över ölen så att man kunde kissa. Sedan flög vi hem och hade bankett, men det var inte så vilt. 

”Lämnade ingen sten orörd”

Han spelade främst som vänsternia och hade ett ruskigt hårt skott, dessutom var han straffspecialist. Enligt Svenska handbollförbundets statistik gjorde Björn Jilsén 955 mål på 189 landskamper, vilket ger ett snitt på 5,05 mål per match. En siffra som ingen slår om man drar gränsen vid minst tre spelade landskamper. 

– Det är hedrande och ger mig en viss stolthet att man lyckades prestera över tid. Men jag hade även väldigt roligt i ungdomslagen innan jag blev elitspelare. Många får bara uppleva det och det kan vara gott nog. 

Vad var nyckeln till att du lyckades? 

– Jag kom upp i en generation som var den första som tränade ganska mycket, förutom öststaterna. Att vi var vältränade gav oss ett försprång och jag fick en stor roll med stort ansvar och jag kände en trygghet. Det är en viktig del om man ska lyckas. 

Förutom VM-guldet blev det fem SM-guld, tre med Heim och två med Redbergslid, proffsliv i Spanien, Tyskland och Schweiz. Han var också tränare för RTV 1879 Basel, Irsta och SG Wallau-Massenheim fram till 1996 innan handbollen var ett avslutat kapitel, i alla fall på den nivån. 

Vad känner du när du tänker tillbaka på karriären? 

– Jag som många andra drivs av att testa hur långt man kan gå. Jag hade nog inte mer i mig än det som blev och det känns ju väldigt tillfredsställande. Jag lämnade ingen sten orörd, det känns verkligen så. 

Tjänade du bra utomlands? 

– Det var okej, som en god svensk lön, men det är säkert mycket mer nu. I Spanien var det mer diskret men i Tyskland var det ett bra avtal. Men det runtomkring var mer intressant, som att lära sig nya språk och sådana saker. 

Varför slutade du som tränare? 

– Att fara runt och vara tränare i två-tre år på varje ställe, det lockade inte. Jag hade gjort det där tänkte jag. 

Har metallknän 

Björn Jilsén, som är bosatt i Billdal söder om Göteborg, var en bit in på 2000-talet med i landslagskommittén, men har i dag ingen koppling till handbollen. 

– Under tiden barnen spelade var man med i den typen av verksamhet, men de sista fem åren har jag inte haft så mycket att göra med det. Men jag följer självklart både dam- och herrlandslaget när jag har möjlighet. 

Kan du sakna handbollen? 

– Ja, det är klart, men inte bara handbollen utan all idrott. Man kan ju få en extrem puls av det, det är få saker som ger en sådana möjligheter att få sådana kickar. 

Numera är det färdigsprunget för Björn Jilsén. Sedan några år tillbaka har han så kallade metallknän med proteser. 

– Men det är jag knappast ensam om, handboll är inte nyttigt utan kostar på lite grann. Jag reser en hel del och det piper varje gång jag går igenom säkerhetskontrollen. Nu har jag inte ont längre men jag får inte springa, för gör jag det kan det släppa. 

Sedan 25 år tillbaka driver han eget bolag och är konsult inom ledarskapsutveckling. Och bra går det. Tillsammans med en partner äger han Core Of Development med tio medarbetare. 

– Det började jag med efter jag slutade spela och det har växt på, det har det. En perfekt brygga från det jag höll på med till detta, det finns många beröringspunkter. Det är spännande och vi har haft uppdrag i 52 länder världen över, vi jobbar med vanliga bolag, stora som små, men inga idrottsklubbar. 

Har boende på Mallorca

Korfattat och beroende på kund går verksamheten ut på att träna ledningsgrupper att arbeta på ett annorlunda sätt. De flesta företag jobbar med strategier och använder nyckeltal och annat, men exakt hur gör man för att nå uppsatta mål? 

– Det är lätt att tala om vad alla ska göra, men vore det inte klokt att involvera alla som ska utföra detta i processen? Att man verkligen engagerar folk och bygger en lösning tillsammans. Det kan alla i hela företaget dra nytta av. 

Kommanditbolaget Core Of Development omsätter 10-20 miljoner kronor och i fjol plockade aktieägarna totalt ut 2,8 miljoner i utdelning via Core Of Development AB. Så gott som årligen deklarerar 64-åringen privat en inkomst på runt 700 000 kronor och ett överskott av kapital på mellan en och två miljoner. 

– Företaget går bra och jag unnar mig saker i livet, vi reser en del och har boende på Mallorca. Jag har fyra barn och ett barnbarn. Att ha barnbarn är helt fantastiskt, men det har du säkert hört från alla som har det. Det är makalöst bra, säger Björn Jilsén.