Så bra är ”Stockholm bloodbath": Ett maximalistiskt inferno

”Stockholm bloodbath” är utan tvekan en film som det är lätt att hata. Jag menar, vem har ens bett om ett verklighetsbaserat ”red wedding” där Claes Bang vrålar om ” Swedish motherfuckers” och poserar i knytblus?

Allmän kalkonvarning utfärdas härmed, och jag uppmanar känsliga tittare till att lokalisera sitt närmaste skämskuddrum.

Men om ditt filmhjärta bankar lite extra för Quentin Tarantino, Guy Ritchie eller rentav gamla humoravsnitt av ”Svarte orm”, då kan detta vara exakt det maximalistiska inferno du behöver.

Alla som inte skolkade sig igenom historielektionerna kan nästan berättelsen. Sten Sture (den yngre, här Adam Pålsson) såras av ett kanonskott och dör på Mälarens is 1520. Hustrun Kristina Gyllenstierna (Beecham) blir ny riksföreståndare, och får förhandla med Kristian II (Bang). Kristian kröns till kung, det blir fest, portarna stängs, blodbadet börjar. Men exakt varför man under ett par dagar avrättade så många som 100 personer ur Stockholms elit (staden hade då cirka 7000 invånare) vet man i dag inte riktigt. Alltså är det en så pass fascinerande händelse, att det inte alls känns som att Mikael Håfström snott allt från ”Game of thrones”, utan snarare tagit tillbaka det som var vårt.

Men tyckte man att ”Historien om Sverige” var lite slarvig i sin historieskrivning, så kan detta bli något av ett trauma. 

”Stockholm bloodbath” bygger nämligen på den synnerligen påhittade idén att det var Johan Natt och Dags fru och Anne (Cookson) och hennes syster Freja (August) som räddade Stockholm som en del av ett ursinnigt hämndbegär.

Jag kan köpa det. Rentav gilla eftersom essensen ändå stämmer med de lite mer källbaserade uppgifterna om att Kristina Gyllenstierna var den enda som stod upp mot Kristian II, medan männen verkade ha fegat ur.

Dessutom är det skojigt att betrakta historiens skurkar, Gustav Trolle och Didrik Slagheck, ur ett vanvördigt bromance-perspektiv, samtidigt som Johan Natt och Dag främst framställs som en naiv hunk.

Kristian tyrann och de kungliga miljöerna är nästan ett kapitel för sig, där Bang draperats inte bara i silkesstrumpor, puffärmar, transparenta tyger och urringat, utan även ett fåfängt vansinne. Slottet ser i sin tur ut som ett jättedyrt medeltidslajv, komplett med uppstoppade björnar, spa-bad, och gyllene salar där kröningens klimax är en dansscen av Baz Luhrmann-proportioner. Inte heller det så tokigt, med tanke på att detta var en tid då Sverige övergav den katolska pråligheten, till förmån för den lite trist avskalade protestantismen.

Men det tar absolut ett tag bara att vänja sig vid idén att det här alls inte är någon ”Tre solar”-misär, utan en vild genremix av hämndfilm, västern, musikal, och komedi strösslad med en medvetet anakronistisk jargong om att ha ”en produktiv dag” och bli ”sitt bästa jag”. Allt detta serverat på en bädd av i olika grad skandinaviskt bruten engelska.

Fram till cirka blodbadet fungerar detta, märkligt nog, riktigt bra. Därifrån börjar filmen grotta ned sig lite väl mycket i de historiska detaljerna. Till och med den lilla etymologiska berättelsen om ”brasklappen” får sitt, vilket i och för sig är rart. Men tonen springer liksom lite vilse från den befriande respektlösheten till något mer redovisande.

Är det bra? Jag vet inte riktigt om det vanliga kvalitetsbegrepp känns relevanta i en film där man dödar folk medelst vässade istappar, och där adeln har ”tjejkväll” med lugnande harpa samt blod-ansiktsmask.

Men den är i alla fall en rejäl överraskning och så olik allt annat svenskt jag sett att det nästan känns som en lättnad.