Green Day räddar sig själva ur en lång svacka

Publicerad 2024-01-19

Green Day räddar inte världen med nya skivan ”Saviors” men kan nog erbjuda många lyssnare en tillfällig flykt från tristess.

ALBUM Green Day har gjort sin bästa skiva sedan ”American idiot”.

Men det betyder inte att ”Saviors” är ett mästerverk.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Green Day
Saviors
Reprise/Warner


POPROCK Green Day växte tidigt ur den smutsiga punkkostymen. Med storbolagsdebuten tillika genombrottsskivan ”Dookie”, som till denna dag är ett av världens bäst säljande album, lämnade Billie Joe Armstrong, Tré Cool och Mike Dirnt de stökiga garagedagarna bakom sig och höjde i stället blicken mot de stora arenorna. Där har de stortrivts och frodats sedan dess.

Tio år senare slog ”American idiot” ner som en bomb. Handgranaten på omslaget blev en slående symbol för det samtida samhällsklimatet och skivans väldiga genomslag.

På omslaget till ”Saviors”, bandets fjortonde album i ordningen, visas en bild på en leende kille som håller i en sten. Bakom honom brinner en enorm sophög samtidigt som en bil susar förbi. Bilden är tagen i Belfast 1978 under konflikten i Nordirland och är ett träffande tvärsnitt av tillvaron då som nu: världen brinner men det pågår också en helt vanlig vardag.

Och det är just det ”Saviors” handlar om. Låtar om bisexualitet (”Bobby Sox”), pojkstreck (”Look ma, no brains!”) och hedonism (”1981”, ”Corvette summer”) samsas med material om dödsskjutningar (”Living in the 20’s”), faderskapets prövningar (”Father to a son”) och missbruksproblematik (”Dilemma”). Humor och dagdrömmar har en lika självklar plats som förödelse och förtryck.

I ”Coma city” möts båda dessa världar. Huvudpersonen i låten drar för gardinerna och dricker lemonad medan skottsalvor haglar utanför fönstret. Det är en uppenbar kritik mot människors passivitet.

Ockhams rakkniv är en vetenskaplig princip som i grova drag kan sammanfattas som att man inte ska krångla till saker i onödan. Green Day arbetar som vanligt enligt den devisen, i både musik och text. Med enkla men effektiva medel skapar trion många gånger härligt medryckande refränger och melodier i ett glättigt gränsland mellan arenarock och pop.

Men det är inte alltid de lyckas i rollen som samhällskommentatorer.

Som i ”Living in the 20’s”, en låt om dödsskjutningen på en stormarknad i Colorado för några år sedan. I refrängen summerar bandet situationen med den Dean Martin-flörtande frasen ”my condolences/ain’t that a kick in the head?”, vilket är pinsamt plumpt.

Det går tyvärr att hitta fler exempel på skivan. Men så har Kalifornien-trion alltid varit bättre på att skapa poppiga melodier än potent motstånd.

På ”Saviors” är de åtminstone mer underhållande än på väldigt länge.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, XThreads och Spotify för full koll på allt inom musik