Gunnar Wetterberg
”Världen har glömt hur man reformerar”, konstaterade the Economist dystert för några veckor sedan.
Annat var det på 1980- och 1990-talen. Det var en höjdpunkt för ”daredevil economics” – våghalsekonomi, skulle man kanske säga, eller ta-gud-i-hågen-ekonomi, för att översätta tvärtom, på fromt svenskt maner.
Det var reformernas tidevarv. Det var Reagan och Thatcher, men också Deng Xiaoping, Sovjetunionens kollaps och Indiens avreglering. Runt hela jorden öppnades handeln och marknaderna. Resultatet blev en kraftig ökning av tillväxten, samtidigt som inflationen bromsades in när de stängda ekonomierna gav sig in i världshandeln. Resultatet blev en utveckling som lyfte miljarder människor ur djupaste fattigdom.
Sverige var inget undantag. 1970- och 1980-talen hade präglats av inflation och stagnation, som slutade i det tidiga 1990-talets kollaps – men chocken bröt upp många trögheter och tabun. Sedan mitten av 1990-talet har reallönerna ökat med ett par-tre procent om året – ända tills nu.
Under 2010-talet stannade reformerna av, visar olika internationella undersökningar. Grekland och Ukraina hörde till undantagen – och grekerna får nu sin belöning, med en av de högsta tillväxttakterna i Europa i omdaningens spår.
När det hela pågick var entusiasmen på sina håll måttlig. Ekonomipristagaren Joseph Stiglitz och den kanadensiska författaren och aktivisten Naomi Klein hörde till dem som angrep ”the Washington consensus”, IMF:s recept på frihandel och privatiseringar åt stater i ekonomisk kris. Även i Sverige blev ”nyliberalism” ett skällsord.
Men kritiken skjuter över målet. I en studie från 2017 analyserade ekonomer vid Europeiska centralbanker 22 länder som hade genomfört reformer från 1961 till 2000. Tio år efter att reformerna inleddes var deras BNP per capita sex procent högre än vad som annars antagligen hade varit fallet. För Afrikas del har andra forskare visat att reformekonomier vuxit snabbare än andra. Omvänt bromsar nu Kina in under Xi Jinpings stramare ekonomiska tyglar.
Ingen ledande politiker har på allvar försökt driva några ekonomiska strukturreformer
I dag är det ont om politiker som driver reformer. De blöta fingrarna har tagit över: det finns alltid några som tror sig förlora på reformer, och dem vågar man inte stöta sig med. Sak samma i Sverige – inte ens oppo(s)itionen har någon reformpolitik att erbjuda, bara andra ansikten än dagens regering.
Under 1980- och 1990-talen hade jag turen att arbeta på finansdepartementet. Som huvudsekreterare i Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi och sedan ansvarig för Långtidsutredningarna var jag med om att ta fram en del av det som blev 1990-talets reformer: omläggningen av jordbrukspolitiken, ”alla pengar i en påse” till kommunerna och råskissen till det nya pensionssystemet.
Att det blev möjligt var till stor del Ingvar Carlssons och Kjell-Olof Feldts förtjänst. De hade det politiska modet och kraften att driva förslag som var bra för landet, även om de till en början var omstridda i de egna leden. Carlsson banade väg för Sveriges EU-medlemskap, Feldt för skattereformen och den inhemska reformagenda som kom att genomföras efter hans avgång.
Var finns deras motsvarigheter i dag? Sedan 2010 lyser allt vad reformpolitik heter med sin frånvaro. Det är för enkelt att skylla det på det parlamentariska läget. Ingen ledande politiker har på allvar försökt driva några ekonomiska strukturreformer i vid mening, långt mindre sökt stöd för dem över blockgränsen.
Det beror inte på att det skulle saknas uppgifter att ta tag i.
Skattereformen är illa åtgången efter trettio års missbruk. Slopa momsundantagen, ta tillbaka fastighetsskatten och minska skillnaderna mellan beskattningen av kapital och av arbete – då skulle ekonomin blomstra och staten få större svängrum.
Vård, skola och omsorg hotas just nu av konjunkturens ryckigheter. Trygga kommunernas och regionernas ekonomi, så att de i lugn och ro kan planera välfärden för barn, ungdomar och gamla. Pröva Anders Teljebäcks förslag om att lägga ihop alla riktade statsbidrag i en försöksverksamhet för de minsta kommunerna – tids nog borde det kunna leda till att hela bidragsbyråkratin och blankettraseriet omdanas.
Genomför regionreformen! Den kom bara halvvägs, med tre stora och 18 små regioner. Sjukvårdens resurser skulle utnyttjas bättre, gymnasieskolan kunde få en huvudman med överblick över arbetskraftsbehoven, och statens förvaltning skulle bli bättre avpassad för att hantera kriser och naturkatastrofer.
Vilka politiker tar tag i det på det nya året?
Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.