Kåseri. Försommarvärmen kan vara tuff för en tax, men ett hörnbord med utsikt och en delikatess att knapra på gör ändå livet drägligt.
Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2024-05-19 15:02
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/stahlis-lunch-med-grisora-och-avundsjuka-blickar/
Få ut mer av DN som inloggad
Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.
- Följ dina intressen
- Nyhetsbrev
Päls i 22-gradig värme är ingen hit varför den strävhårige taxen Douglas gärna uppsöker skugga under ett träd. Där i gräset är majmarken fortfarande lagom sval för en avlång taxmage. En så kallad kylmatta har också inköpts för hemmabruk.
Motivet på mattan – kitschigt färgglada blad – ger Douglas dock inte mycket för. Varför inte ett med Lerinskt grävlingsgryt i Payne's grey? Eller ett stilleben i olja av Chardin med en falukorv på ett tennfat? En skälmskt leende renässans-tik hade också varit så mycket bättre.
Häromdagen på hemväg från lunchpromenaden var det dags för den fyrbente att göra restaurangdebut. Många restauranger tar numera emot hundar såväl inne som ute och vi mjukstartade denna varma dag på en närliggande uteservering.
Jag slog mig ned och inväntade väninnan E medan Douglas hade full span på alla förbipasserade doggar. Avundsjukt stretade de och drog mot den strävhårige som satt under bordet och lojt blickade tillbaka på dem. Det var en blick av förnöjsamhet. Den sa: Jag äter ute ibland.
Väninnan E anslöt och vi beställde vår lunchmat medan Douglas fick en skål med vatten. För säkerhets skull hade jag tagit med en sällsynt ”läckerhet”, ett torkat grisöra, som låg i handväskan. Det är inget man trumpetar ut när grannbordet njuter av små franska desserter så jag smugglade diskret ner det under bordet.
Den oväntade utfordringen gladde Douglas oerhört. Ljudligt började han knapra i sig örat. Hundar som passerade förbi halvlåg suktande utmed gatstenarna. Huruvida deras mattar och hussar hade ägnat vintern åt styrke- och balansträning blev här uppenbart.
En av vovvarna slog sig ner bredvid vårt bord och smågnällde vill-ha/vill-umgås mot Douglas medan hans husse intog lunchdrickat. Den strävhårige förhöll sig cool, till synes under mottot: When they go low, you go high.
På vägen hem gassade solen med oförminskad styrka. Jag noterade att Douglas skära tunga hängde ut, nu till vänster, en politisk markering som han uppenbarligen ansåg vara rätt i dessa trolltider av lömska påhopp.
Hemma la han sig på kylmattans bladverk, föll i snark och drömde smågläfsande. Kanske var det om ett hörnbord with a view, ett torkat grisöra och en skål vatten.
Läs fler kåserier av Ståhlis, till exempel om strutsväskans oväntade återkomst.
