Nya ”Napoleon” är ett uppfriskande mindfuck

”Napoleon” måste vara rena rama julafton för alla hobbykrigsstrateger i salongen som här får möjligheten att besserwissra sig över de historiska friheter filmen tagit sig, men också förlora sig i alla krigsscener som fullkomligt tar andan ur en. 

Scott har trots allt redan gett oss ”Blade runner”, ”Alien” och ”Gladiator”. 

När andra gör storfilm, ja då gör han storhetsvansinnefilm, där trupperna ena stunden är en abstrakt vidunderlig våg av död i dimman, för att i den andra bokstavligen vara köttmos.

Bröstet på Napoleons häst sprängs av en kula redan vid Toulon, och därifrån är det gott om kapade kroppsdelar i en film som ständigt lever upp tills sina inledande närbilder på gijotineringen av Marie Antoinette 

Den här mixen av historiska kostymer, smutsig pöbel och män i antik uniform, brukar generellt sätta i gång Monty Python-reflexen hos mig, och göra filmen smått omöjlig att ta på allvar.

Det förunderliga är att det denna gång inte riktigt är ett problem. ”Napoleon” överraskar nämligen som ett tämligen unikt bidrag till genren ”episk komedi” (där Scotts ”The Martian” på sätt och vis också ingår). Sen är jag inte helt på det klara med när humorn faktiskt är avsiktlig. Det är oftast inget bra tecken, men här ger det filmen ett lyft av fascinerande oberäknelighet, vilket nästan helt och hållet beror på att det är Joaquin Phoenix som spelar huvudrollen som Napoleon. 

Fast det skulle lika gärna kunna vara den barnsliga ondskefulla kejsaren i ”Gladiator”, den missförstådda incel-Jokern eller den modersbundna och livrädda ”Beau” i skruvade skräcken ”Beau is afraid.” 

Allt dessa Phoenix-roller genomsyrar kejsaren på ett sätt som gör honom till en å ena sidan skoningslös militär strateg, som å andra sidan blir ständigt förödmjukad i sitt privatliv. Mestadels av hustrun Joséphine, här spelad av Vanessa Kirby som ett starkt rovdjur, som tvingats foga sig i sin gyllene bur, eftersom kvinnans enda väg till toppen är mannen hon gifter sig med. 

Det blir ett komplicerat maktspel, där förödmjukandet av Napoleon är en nyckel, och där samlivet alltid gör honom till en patetisk liten man. Fast i ett frustande bakifrån som får sexet mellan Jarl Kulle och Mona Malm i ”Fanny och Alexander” att framstå som högfungerande.

Kan man inte erövra kvinnorna, så får man maskera den manliga osäkerheten genom att erövra världen och låta tre miljoner soldater stupa på kuppen? Det är förstås en tes. Fast riktigt så enkelt är det inte. Snarare är det intressant att se hur Phoenix skiftar mellan underkastelse, åtrå och lek, för att sen få något svart i blicken, sätta skräck i sin omgivning, och börja spy galla över engelsmännen för att de tror så mycket om sig själva ”bara för att de har stora båtar”.

Men att löpa linan ut i den här ofta finkalibrerade relationskomedin är svårt om man älskar gamla fältslag så mycket som den här filmen gör. Särskilt när det är decennier av historia som ska paketeras och bli någorlunda begriplig.

Exakt vad Scott egentligen tänkt sig vet jag inte, men ”Napoleon” lyckas i alla fall gripa tag, inte bara som en makalöst snygg mastodontfilm, utan främst som ett uppfriskande mindfuck i gränslandet mellan total seriositet och dråplig komik.