Han lägger 700 timmar om året på hotad hackspett

Han har tackat nej till släktingars begravningar och gått ut i skogen med feber.

Allt för att hålla koll på den vitryggiga hackspetten – en av Sveriges akut hotade arter som drabbats av budgetnedskärningar.

– Ingenting får komma i mellan, säger Christer Olsson.

Mellan 700 och 800 timmar om året lägger Christer Olsson på att leta efter och mata vitryggiga hackspettar i de västerbottniska skogarna, uppskattar han.

Han är en av de drivande bakom ”Projekt vitryggig hackspett” i Västerbotten och har inventerat arten sedan 40 år tillbaka.

Vitryggig hackspett har tidigare funnits i nästan hela landet, men klassas nu som akut hotad. I dag finns runt 60 stycken och Västerbotten är det starkaste fästet.

”Tragedi för fågelskyddet”

Men i år kunde länsstyrelsen i Västerbotten knappt lägga några pengar på det åtgärdsprogram som finns för att rädda arten.

Orsaken är regeringens budgetnedskärningar på miljöområdet som slagit hårt mot arbetet för Sveriges mest hotade arter, visar TT:s enkät till landets länsstyrelser.

– Budgeten är en stor tragedi för hela fågelskyddet i Sverige. Det ser liknande ut i de andra fågelprojekten, exempelvis för örnar, säger Christer Olsson.

Inventeringar är viktiga för att upptäcka i tid om en art barkar i väg åt fel håll. Om antalet flygfärdiga ungar per kull hamnar under en viss gräns finns risk för utdöende. Då återstår akutinsatser såsom att ta in hackspettar från andra länder, vilket gjorts tidigare när läget varit kritiskt.

Att fågelinventeringen är beroende av volontärer är inget nytt, men förut har länsstyrelsen åtminstone kunnat ge bensinpengar för de ofta långa resorna. Det är som längst 26 mil mellan områdena med vitryggar i Västerbotten.

– Så det är stora områden att inventera, säger Olsson.

Många resor

Han och en annan volontär har delat upp Västerbotten mellan sig, och ytterligare ett tiotal rycker in under de vårveckor då hackspetten ”trummar”. Då ska ett 60-tal områden betas av – och det räcker inte med ett besök i varje.

– Ofta ser man dem inte förrän på tredje eller fjärde besöket, så det blir många besök. Jag har sagt nej till släktingars begravningar och åkt ut med feber för att kunna inventera.

I maj/juni behöver de åka tillbaka och se vilka par som fått flygfärdiga ungar.

Så här års handlar insatserna om att ordna med vintermat; grisspäck som ska spikas upp på tolv platser runtom i länet, och bytas ut en gång i veckan fram till mars.

I år har volontärerna fått en del pengar för resor och vinterfoder från ideella organisationer.

– Men det blir osäkert att vara beroende av bidrag från olika håll som söks från år till år. Och arten borde väl ändå vara av nationellt intresse, säger Olsson.

Han är oroad för att den vitryggiga hackspetten ska gå samma öde till mötes som mellanspetten.

– När mellanspetten kom under 20-30 par gick det snabbt. Till sist fanns den bara i några få ekskogar i Östergötland. 1982 sågs den sista från den svenska stammen.